Closing a chapter...

saying goodbye.


I will miss it
every single day
for the rest of my life.

I have loved everyone.

Jag älskar böcker... man skulle kunna kalla mig besatt. Jag är väldigt petig gällande vad jag läser, och är väl lite av en självutnämnd litteratur-snobb. Jag läser inte på svenska och helst ingenting som finns på topplistan, om denna lista nu inte råkar vara i New York Times. Finns ingenting som gör mig så glad som en ny bra bok. Det tar mig sällan mer än två dagar att läsa ut en bok; rekordet är 760 sidor på 11 timmar. Jag vet helt enkelt hur man släpper taget om saker. Jag kan bli besatt av det mesta -- ett tag var det lök på macka, ketchup har varit med hela livet, ett tag satt jag i timmar och sorterade filer på datorn, ett tag samlade jag på spice girls kort som om det inte fanns någon morgondag, just nu gillar jag att ha annanas i nästan alla maträtter, och att skriva och organsiera i mitt nya block jag köpt till skolan. Den här otroliga hängivelsen kan sätta sig i princip vad som helst som ger mig en positiv sensation, och för med sig lycka eller välmående. Att alltid ha otroligt starka känslor för människor, och till och med objekt är inte enbart positivt. Det hjälper mig inte nu när jag ska ge upp dansen, inte heller hjälper det mig när jag måste släppa taget om människor; i relationer eller liknande.

När jag har läst ut en bra bok känner jag mig fruktansvärt lycklig, men på samma gång oerhört tom. Jag kan "sörja" över att en bra bok är slut. Hahahaha, hur sjukt är inte det?! Då kan man ju själv föreställa sig konsekvenserna av när min hamster dog då jag var tio, eller hur det kändes den gången jag glömde min sportjacka på bussen när jag var nio, hur det kändes när Gunnar försvann, om gamla kort från min barndom försvinner, när jag tappar bort en penna som jag gillat -- då sörjer jag som om jag tappat en del av mig själv. På något sätt så uppskattar jag dom små sakerna i livet så otroligt mycket att jag lägger all min energi och kärlek i dem, när de sedan (som allt till slut bör) försvinner så blir jag förstörd. Trots att jag vet hur snabbt jag finner intresse i något nytt... Nu låter jag som en lätt psykotisk person, jag läser texten och ser det likaså, men det är jag knappast. Jag kan väl och enkelt urskilja den kärlek jag känner till en bok, från den kärlek jag känner till vänner och familj. Men en intressant sammanfattning kan göras här; jag vet inte hur man håller känslor inför något, eller någonting, på en normal/ neutral nivå. Jag kan inte påstå att jag någonsin hatat någon i mitt liv, snarare tvärtom. Det finns en rad ur en Ryan Adams låt som går: "And I dreamt that I called them up last night; all the people I could never love." När jag hörde den låten för första gången brast jag ut i tårar efteråt. Vet ni vad jag insåg?

I have none. I have loved everyone. Är det verkligen friskt?

I förrgår åkte jag faktiskt in till Barnes & Noble och köpte mig en bok (den var inte dyr och jag åt ravioli på burk sedan.) Det blev en ny bok av Neil Gaiman -- som jag älskar, och det bästa av allt är att den var signerad! Av honom själv! Jag äger en bok som Neil Gaiman har tagit i! Woohoooo! Han hade varit i Santa Monica för att göra en special-högläsning av sagda bok dagen innan, och efteråt hade han signerat kanske femtio böcker.. Jag hade turen nog att komma till butiken morgonen efter, och eftersom det inte varit något öppet evenemang så visste ingen om signeringen av böckerna, så det fanns en bok kvar till mig! Woohooo!

Jag håller på att förbereda mig inför gruppdebatten likt en frenetisk hamster jobbar i sitt hjul. Det känns som att någon har gett mig ett jobb på en första-klassig advokatbyrå, eller ett uppdrag inom regeringen -- jag tror verkligen att det här är det viktigaste uppdraget jag någonsin fått, haha. Jag är helt löjligt seriös. Det ska bli spännande, hoppas verkligen att jag kan hantera det här enorma ansvaret och komma med en rättvis dom! När jag satt tillsammans med de andra två domarna och förberedde förra lektionen, flippade Phyllis ut helt plötsligt och började korsförhöra mig när vi satt och disskuterade lite olika vinklar på problemet; "What do YOU think?!" frågade hon hela tiden i lite för närgången ton. Jag och Fateh bara skrattade och jag försökte förklara för henne att hon skulle lugna ned sig -- jag är faktiskt inte med i själva debatten, och debatten pågick dessutom inte nu -- vi ska bara bedöma den, Phyllis... Men det ville hon inte lyssna på, hon ville promt korsförhöra mig så jag svarade på hennes frågor och sedan var hon nöjd. Vilken brutta. Vidare till bättre saker...

99 cent store... till och med namnet klingar fint i munnen. Det är en underbar affär och ingenting innaför dess väggar kostar mer än 99 cent. För folk som gillar pruttel, och att köpa saker utan att bli av med pengar (JAG!) så är det himmelriket. Det finns så fruktansvärt mycker roliga saker, och när man hittar Sunsilk balsam för 99 cent så blir man glad som ett barn. Dessutom köpte jag raklödder, tvål till badrummet, pennor, julstrumpor och spännen etc. Det hela blev nästan gratis. Helt löjligt. Förstår ni hur kul det är att köpa; toapapper, bakplåtspapper, påsar, tvål, flerpack med pennor, etc för bara 7 kronor styck?! Jo det kan jag berätta för er -- det är löjligt kul! Som sagt, jag är mycket lättroad. Sätt mig på en stol och ge mig en bit papper så kan jag förnöjt sitta där och vika figurer och pilla sönder det ett par timmar. High-maintenance? Jag vet inte vad det är; ge mig lite pulvermos med ketchup på.

Hoppas livet är bra hemma i det långa landet. Ibland läser jag, fastän hela kroppen säger emot, aftonbladet.se. Helst läser jag GP.se, så att jag inte skall leva helt i ignorans. Men det är inte långt ifrån får jag erkänna, kan inte säga att jag håller mig direkt uppdaterad. Jag tycker att ni stackars tappra själar som läser får ta till er mod nog att skriva någong liten rad i kommentarfältet. Det är bara jag och ni som läser, och jag skulle bli glad av att veta vilka som läser. Jag bits inte. Bara under bråk, men det kan vi ju omöjligt göra på det här avståndet. Frukta icke.

Mamma -- jag vill att du ska laga mat till mig varje dag när jag kommer hem! Insåg inte precis hur bortskämd jag varit förrän jag flyttade hemifrån; och insåg hur svårt det är att finna lusten/orken att laga mat eller att ens komma ihåg att äta när ingen bryr sig om ifall man ätit eller inte. Haha. Phfew. Hela apparaturen med att ha tomater i kylskåpet är utmattande. Jag har alltid handlat hemma och gillar att ta hand om saker och ting, men inte visste jag att tomaterna inte hoppar in i kylen när ransonen är slut... helt absurt.

Nu får jag ta mig i kragen och skriva klart min engelska uppsats; undertext "Behold! the future does not need us:" mycket intressant är jag. Jag gillar att tro det själv i alla fall. Det blev ingen träff med Daniel igår, var tvungen att jobba på min uppsats och han var väl tvungen att jobba på sin fiskmåshet generellt, så nu har vi lovats att ses i veckan. Får se hur det blir med den saken. Fridens liljor i en skitig rabatt!

"To live without Hope is to seize to live."
-Dosteovsky

Love always,
Manda

And so it goes.

Kurt Vonnegut var en mycket intelligent man. "And so it goes" är ett citat från hans bok Slaughterhouse-Five, uttrycket används hela 106 gånger som en slags refräng. Boken handlar om en soldats upplevelser under andra världskriget och vad han upplevt genom sina tidsresor. Han blir kidnappad av en främmande art, The Tralfamadorians, och de tar med honom till sin planet. Denna art kan se i fyra dimensioner och har redan sett varje ögonblick av sina liv. De anser att de inte kan välja att ändra något gällande sitt öde, men att de kan välja att fokusera på en speciell tid i sina liv och ta vara på den. För dem är döden inget skrämmande eller sorgligt, den är en del av livet och inga andra attribut ges. "And so it goes." sägs när någon dör, eller är döende, för att försöka förklara något som aldrig kan förklaras. Man kan inte ge svar som inte existerar. För min egen del är citatet mer än slags acceptans av allt som händer varje dag och hur lite kontroll man har över det allra mesta. Man kan skrika, slåss och gråta man verkligheten är densamma. Man måste resa på sig, gå vidare och acceptera vad som hänt hur smärtsamt det än är. And so it goes. Jag funderar på att göra en tatuering av det, men säg inget till mamma eller mormor.

Dagarna flyter förbi och tankarna likaså. Det finns mycket man borde säga vid ett sådant här tillfälle i livet, antar jag. Ända sedan min första skada har jag haft svårt att ens föreställa mig hur min framtid kommer att se ut -- något jag enkelt kunde göra tidigare. Men någon slags vag hint om vad som komma skall har väl funnits där ändå. Aldrig skulle jag kunnat tro att det här skulle hända mig. Igen. Men tur är väl det -- jag skulle aldrig orkat eller velat kämpa som jag gjort om jag visste att allt (nästan) varit förgäves. Det finns inga ord som räcker till, inga bilder som passar längre. Man undrar hur mycket en människa klarar av och vad som krävs för att få lite medvind. Tro mig -- jag är tacksam för allt jag har och det här kan verka som ett litet problem jämfört med annat, men ingen människa kan någonsin förstå hur det känns att förlora sin kropp (även om bara för en period), hur det känns att leva i konstant smärta, hur det känns att inte kunna få göra det man helst av allt vill göra; något man dessutom vet att man skulle kunnat vara riktigt framgångsrik inom och som får en att må bra; något som man måste leva i stort sett varje dag resten av sitt liv med att bearbeta. Att vara en dansare är inte ett yrke, det är en livsstil som tar över hela ens fysiska och psykiska existens.

Det finns ingen möjlighet att rymma från dansen och tänka på annat här. Det är väldigt påtagligt vad man går miste om med tre dansare i huset, som kommer hem med träningsverk och upplevelser, medans man själv sitter fast i soffan med en kropp som skriker efter rörelse; som längtar efter känslan av att åstadkomma något. Jag hade bara önskat att det på något sätt kunde fått lösa sig på ett enkelt sätt den här gången. Men den svåra vägen verkar vara min och jag accepterar det. Vad annars kan jag göra.

Inte nog med alla tankar som flyger runt gällande vad jag skall göra med min framtid nu, operation, rehab och saknad av familj så måste jag ta tag i skolarbete; göra klart uppsatser och vara fokuserad på lektioner. Dessutom måste jag söka in till nästa termin men inte heller det kan jag göra på grund av en byråkratiskt handikappad idiot på IM Education; vilket även det resulterar i en enorm stress. Allt detta tillsammans med min ekonomiska situation, som tack vare min bil numera är på gränsen. Har fått låna pengar och det kommer att gå ihop, men det är frustrerande att inte kunna ha något svängrum gällande det. Det här är ett typiskt tillfälle i livet då man vill lägga pengar på dumma saker som att köpa sig en bok eller nya handdukar, kanske en ny tröja; för att det faktiskt hjälper för stunden. Något slags mentalt sätt att lägga fokus från allt negativt till att lägga energin på något "litet" positivt, och det tycker jag att jag är bra på. Just nu känner jag mig väldigt begränsad dock. Stranden är underbar och staden likaså. Men jag vågar inte gå för mycket med knät, jag vet hur det ser ut där inne just nu och jag försöker att påfresta det så lite som möjligt så att rehaben kan gå snabbt och jag kan glömma det här sedan.

Jag ska köpa hund. Det är inte en fråga "om" längre, nu är det en tidsfråga. Men måste först veta vart jag ska slå ner mina tältpinnar i den kommande framtiden. Tanken på en ny Gunnar är ljusglimten i mitt liv just nu, och att få komma hem och träffa er alla likaså. Jag hoppas att nästa halvår går bättre. Än så länge har de här månaderna inte gått som jag velat... Men allt kommer att ordna sig, det är bara en fråga om tid. Hoppas att jag får träffa fiskmåsen imorgon. Han är ju verkligen totalt sjuk i huvudet och det känns som att jag behöver bolla lite sjuka skämt och ideer med någon lika psykiskt ostabil som jag själv just nu. Haha. Vi får se vad som sker.

"To go wrong in one's way is better

than to go right in someone else's"
-Doestoevsky

Jag är med er i tankarna.
Manda