And so it goes.

Kurt Vonnegut var en mycket intelligent man. "And so it goes" är ett citat från hans bok Slaughterhouse-Five, uttrycket används hela 106 gånger som en slags refräng. Boken handlar om en soldats upplevelser under andra världskriget och vad han upplevt genom sina tidsresor. Han blir kidnappad av en främmande art, The Tralfamadorians, och de tar med honom till sin planet. Denna art kan se i fyra dimensioner och har redan sett varje ögonblick av sina liv. De anser att de inte kan välja att ändra något gällande sitt öde, men att de kan välja att fokusera på en speciell tid i sina liv och ta vara på den. För dem är döden inget skrämmande eller sorgligt, den är en del av livet och inga andra attribut ges. "And so it goes." sägs när någon dör, eller är döende, för att försöka förklara något som aldrig kan förklaras. Man kan inte ge svar som inte existerar. För min egen del är citatet mer än slags acceptans av allt som händer varje dag och hur lite kontroll man har över det allra mesta. Man kan skrika, slåss och gråta man verkligheten är densamma. Man måste resa på sig, gå vidare och acceptera vad som hänt hur smärtsamt det än är. And so it goes. Jag funderar på att göra en tatuering av det, men säg inget till mamma eller mormor.

Dagarna flyter förbi och tankarna likaså. Det finns mycket man borde säga vid ett sådant här tillfälle i livet, antar jag. Ända sedan min första skada har jag haft svårt att ens föreställa mig hur min framtid kommer att se ut -- något jag enkelt kunde göra tidigare. Men någon slags vag hint om vad som komma skall har väl funnits där ändå. Aldrig skulle jag kunnat tro att det här skulle hända mig. Igen. Men tur är väl det -- jag skulle aldrig orkat eller velat kämpa som jag gjort om jag visste att allt (nästan) varit förgäves. Det finns inga ord som räcker till, inga bilder som passar längre. Man undrar hur mycket en människa klarar av och vad som krävs för att få lite medvind. Tro mig -- jag är tacksam för allt jag har och det här kan verka som ett litet problem jämfört med annat, men ingen människa kan någonsin förstå hur det känns att förlora sin kropp (även om bara för en period), hur det känns att leva i konstant smärta, hur det känns att inte kunna få göra det man helst av allt vill göra; något man dessutom vet att man skulle kunnat vara riktigt framgångsrik inom och som får en att må bra; något som man måste leva i stort sett varje dag resten av sitt liv med att bearbeta. Att vara en dansare är inte ett yrke, det är en livsstil som tar över hela ens fysiska och psykiska existens.

Det finns ingen möjlighet att rymma från dansen och tänka på annat här. Det är väldigt påtagligt vad man går miste om med tre dansare i huset, som kommer hem med träningsverk och upplevelser, medans man själv sitter fast i soffan med en kropp som skriker efter rörelse; som längtar efter känslan av att åstadkomma något. Jag hade bara önskat att det på något sätt kunde fått lösa sig på ett enkelt sätt den här gången. Men den svåra vägen verkar vara min och jag accepterar det. Vad annars kan jag göra.

Inte nog med alla tankar som flyger runt gällande vad jag skall göra med min framtid nu, operation, rehab och saknad av familj så måste jag ta tag i skolarbete; göra klart uppsatser och vara fokuserad på lektioner. Dessutom måste jag söka in till nästa termin men inte heller det kan jag göra på grund av en byråkratiskt handikappad idiot på IM Education; vilket även det resulterar i en enorm stress. Allt detta tillsammans med min ekonomiska situation, som tack vare min bil numera är på gränsen. Har fått låna pengar och det kommer att gå ihop, men det är frustrerande att inte kunna ha något svängrum gällande det. Det här är ett typiskt tillfälle i livet då man vill lägga pengar på dumma saker som att köpa sig en bok eller nya handdukar, kanske en ny tröja; för att det faktiskt hjälper för stunden. Något slags mentalt sätt att lägga fokus från allt negativt till att lägga energin på något "litet" positivt, och det tycker jag att jag är bra på. Just nu känner jag mig väldigt begränsad dock. Stranden är underbar och staden likaså. Men jag vågar inte gå för mycket med knät, jag vet hur det ser ut där inne just nu och jag försöker att påfresta det så lite som möjligt så att rehaben kan gå snabbt och jag kan glömma det här sedan.

Jag ska köpa hund. Det är inte en fråga "om" längre, nu är det en tidsfråga. Men måste först veta vart jag ska slå ner mina tältpinnar i den kommande framtiden. Tanken på en ny Gunnar är ljusglimten i mitt liv just nu, och att få komma hem och träffa er alla likaså. Jag hoppas att nästa halvår går bättre. Än så länge har de här månaderna inte gått som jag velat... Men allt kommer att ordna sig, det är bara en fråga om tid. Hoppas att jag får träffa fiskmåsen imorgon. Han är ju verkligen totalt sjuk i huvudet och det känns som att jag behöver bolla lite sjuka skämt och ideer med någon lika psykiskt ostabil som jag själv just nu. Haha. Vi får se vad som sker.

"To go wrong in one's way is better

than to go right in someone else's"
-Doestoevsky

Jag är med er i tankarna.
Manda