Idag var min första dag tillbaks i skolbänken sedan operationen. Jag kan numera "gå" utan kryckor. Det är väldigt smärtsamt men jag är lycklig över att kunna röra mig, eftersom jag var fysiskt hindrad så länge efter förra operationen kan jag knappt tro att det är sant. På många sätt känns det som att det yttre läkandet går "för fort". Missuppfatta mig rätt, ingen är lyckligare än jag över tanken att få vara fysiskt frisk någon gång, men det finns fortfarande väldigt mycket inom mig som måste läka. Jag vill inte överdramatisera något men jag vill inte heller låtsas som att allt är frid och fröjd.
I vilket fall som helst var det skönt att komma tillbaks till skolan, trots smärta och lite illamående (dessutom blir man väldigt fort utmattad när man har ont). Satt och skratta med Devin idag på lektionen, han är ju helt väck. Känns bra att vara i gott sällskap. Känns dock väldigt tråkigt att vinterterminen är över redan nästa vecka. Kommer sakna Professor Murphy's lektioner så att jag nästan gråter. Han och Professor Menton är de två bästa lärare jag haft i hela mitt liv, och inte enbart för att de fått mig att tro att jag kan komma dit jag vill, men även för att de är otroligt inspirerande och fina människor-- intressanta föreläsningar och intellektuella konversationer. Om jag ska vara ärlig så har det varit ett rent nöje att sitta tre timmar varje tisdag, onsdag, torsdag kväll och lyssna på honom... I alla fall så här i efterhand. Haha. Som en liten fotnot så vill jag bara berätta att jag fortfarande arbetar med Hamlet. Vi är riktigt bra vänner nu, jag och prins Hamlet, fast det känns lite fel när jag råkar klämma ur mig en rad från Hamlet då och då. Inte helt friskt. Tror det blir bra för mig att göra något annat ett tag, tur att vi arbetar med shortstories nu den sista tiden. Och nu när jag reflekterar över det så är det ju även väldigt tur att jag valt en kurs helt inriktad på Shakespeares alla verk till vårterminen, haha. Kalla mig vad ni vill, men jag tycker faktiskt att det ska bli fruktansvärt kul (men fråga mig inte om detsamma när jag har tjugo sidors uppsattser att lämna in). Jag pussar på knät ibland också, känner mig som en sådan människa som pratar med sina växter (inget ont om dom), men bara kärlek kan läka sår.
Livet börjar långsamt klarna upp sig nu, det har ju en förmåga att göra det också... Man måste lära sig att hänga med och våga, orka, skratta i dalarna likväl som i topparna. Jag ska köpa en ny telefon i veckan, förhoppningsvis kan jag då enklare ringa hem. Ser verkligen fram emot det. Nästa vecka kommer min momma hit! Jag är hur glad som helst för det och kan knappt tro att det är sant. Jag tycker att hon är så modig som åker hela vägen hit trots att hon inte gillar att flyga, jag känner mig otroligt stolt och glad. Hoppas att det mesta av smärtan har försvunnit tills dess för jag vill verkligen se till att visa henne hela min stad och lite därtill. Vi ska hitta på så mycket underbara, mysiga och roliga saker och bara att få ha henne här är ovärderligt. Ska se till att hon får en bra femtioårs dag i Hollywood också. ♥ Kan inte tänka mig något bättre än att få dela den här staden med mamma-- nu drar jag till med en väldigt gammal och sliten kliché-- men min mamma är min bästa vän. Sakanr henne varje sekund, varje dag... och nu kommer hon äntligen hit! Önskar naturligtvis att hon kunde packa ned resten av er likaså, men om ni inte hinner hit innan sommaren så vet vi allihop att tiden rinner förbi... like sand through the hourglass, so are the days of our lives... (sug på den brorsan, haha)
Ta hand om er allesammans, ni finns i mina tankar varje dag. Kommentera gärna om ni läst, bara en liten rad räcker så att jag vet att ni varit här. Det känns skönt att veta att ni hänger med på färden. Dessutom slipper jag då ta till hot (läs tomma hot) om det brister i kommentars fältet. Så se till att sköta er så blir det inga sura miner. Nu ska jag läsa igenom mina arbeten och somna in. Vill bara skicka en fet känga ut i unviersum för att jag måste sova på rygg, gillar inte att bli tvingad till sådana saker. Det fungerar inte. Men sova det ska jag!
"I want to stand as close to the edge as I can without going over. Out on the edge you see all kinds of things you can't see from the center"-Kurt VonnegutLove always,
Manda
Morfar: the eagle has landed. På svenska innebär det, för er andra som inte är införstådda angående hemliga koder, att min älskade mamma har anlänt. Det känns helt underbart! Och det känns som att hon alltid varit här... Nu ligger hon och sover som en liten ängel; vi har precis varit nere vid third street och ätit middag och har handlat frukost på Ralphs. Mamma klarade flygresan galant och jag är jätte stolt, det är fantastiskt att ha henne här!
