This is just to say.

Jag har väl inte så mycket att säga idag egentligen, men jag skriver ändå. Det finns väldigt många författare som kommer undan med det, i stort sett alla svenska författare, så jag tänkte att jag ger det ett försök jag också. Det är mycket nu. Mycket som rör på sig och ändras här borta. Men ändå inte. Jag är väldigt sugen på semlor kände jag nu. Idag får vi två nya rumskamrater, det ska bli spännande. Dom verkar vara världens snällaste killar.

I skolan går vinterterminen mot sitt slut, min engelska lektion är redan avslutad eftersom jag inte behöver skriva den sista uppsatsen. Den var nämligen en revision och om man fått max poäng hela tiden så fick man inte göra den, istället räknas den uppsats man fått högst poäng på dubbelt. Jag klagar inte! Men jag kommer verkligen sakna professor Murphy och hans lektioner. Ska maila och tacka honom i helgen! Jag drog till min nacke/skulderblad/axel i tordags när jag stod och fönade mitt hår innan skolan... bara en äkta krympling lyckas göra något sådant stillastående, haha. Det gör fortfarande ont.

I torsdags var Daniel här. Vi satt och skrattade. Mycket. Och sedan drack vi kaffe och kollade på Anchorman. Vi mimade till samma repliker hela tiden, det var läskigt. Vi får se om det dröjer ytterligare en månad innan vi ses igen. Man vet nämligen aldrig... och det börjar bli lite tröttsamt. Om jag ska vara helt ärlig.

You said you were writing
Me a song last time we spoke
You don’t have to finish it, lover
I have done it in your turn
It ends with it never begun.

Love always,
Manda