Your Absence.

Jag vet inte varför mitt hår ser så ljust ut på denna bilden, denna bild ljuger er rätt upp i ansiktet, helt fruktansvärt vilket bedrägeri, för mitt hår är inte ljust. Detta mysterium lämnar mig förvånad, men det är en gåta en person som utbildar sig inom den genren (fotografi, ljusteknik eller något) borde besvara, jag tänker inte tynga ner mitt stackars literära sinne med detta. Sagda sinne är redan lastat med annat. Jag konstaterar bara fakta... att konstatera fakta är en liten hobby jag har på sidan om mitt ketchup-ätande, skrivande, pillande med papper och tetris spelande. Jag gillar även att gå ut i helt fel kläder och komma hem helt svettig när dagen är slut, det livar upp vardagen på ett härligt och gemytligt sätt.

Idag har värmen anlänt igen och den här delen av Kalifornien känns som den "borde" igen. Fick någon slags prickig brun slash röd färg efter att ha suttit ute i tio minuter i morse och insåg snabbt att jag hade mött min överman. Visserligen har jag åkt ner till stranden några gånger de senaste veckorna, trotsat vindarna och försökt sola, men insåg idag att min hud knappt fått sol alls på några månader. Både för att det varit kalla vindar, men även för att man efter att ha spenderat en längre tid här börjar ta solen och värmen för givet, och det är ju väldigt synd. I vilket fall som helst så hoppas jag på lite färg nu, men försöker ta det i små doser för att inte få en total räk-effekt.

Skolan rullar på och jag börjar komma in i rutinerna som tillhör de nya klasserna, vilket känns väldigt bra. Det är alltid svårt (på grund av att man får nya lärare varje termin) att veta vad varje enskild lärare är ute efter och hur kursen i fråga är upplagd; när det gäller utformande av prov, uppgifter osv, men nu känner jag att jag börjar få grepp på det hela. Första historie provet fick jag nittioen procent på och så länge det ligger inom A området är jag nöjd. Problemet med betyget som skolan självmant (!) ändrat är nu löst och tillbaks där det ska vara, känns skönt det också. Nästa vecka ska jag prata med en studievägledare och se vad mina chanser är inför framtiden. Nu gäller det.

Så här ser min säng ut nu för tiden... jag slipper tvätta påslakanet, det syns ändå inte igenom alla böcker. Slutsats= mycket bra.

Varenda dag har jag en stark känsla av skuld och saknad då jag inser hur dålig jag är på att hålla/ ta kontakt med några av de jag älskar mest på jorden. För vad kan vara viktigare än det egentligen? Men på samma gång känner jag även att; precis på samma vis som jag är upptagen och knappt har tid att sitta vid datorn, är ni det likaså. För det finns ju en anledning till varför telefonen inte ringer här heller. Och jag tvivlar starkt på att det har med något annat att göra än det simpla faktum att livet ibland ställer sig emellan de saker man vill; och de man faktiskt hinner göra. Sånt är livet... Det betyder dock inte att jag inte önskar, minst en gång per dag, att jag visste hur ni mådde eller hur ni har det. Bara så att ni vet, jag har en ny telefon, det är inte dyrt för mig att ta emot samtal längre. Köp ett kort och ring när som helst, jag ska försöka göra detsamma. Natalie, Lina, Conny, Emilia, Johan. Ni finns alltid här hos mig och jag tänker på er hela tiden även om jag är dålig på att höra av mig. Not a day goes by.

Knät blir bättre. På mitt sista läkarbesök sa läkaren att allt såg bra ut, men om inte "kulan" runt mitt ena ärr går ner så får han sticka in en kortison spruta. Något jag helst undviker då det gör ont att bara beröra det. Jag frågade lite försiktigt om framtiden, då han trots allt har sett inuti mitt knä, och han sa att jag inte skall ha några stora förhinder i framtiden och att "denna gången var det mest otur" och att det inte var något fel på de tidigare opererade ligamenten. Jag tvivlar dock starkt på att min menisk varit frisk (rim), jag drog ju till den redan i maj-- men det är inget som är värt att spekulera i. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till de här nyheterna om jag ska vara helt ärlig.

Tänkte bara, för min egen skull-- men framför allt eran; eftersom jag vet att enda gången då era liv känns fyllda med mening är när ni läser om vad jag läser (pun intended) så tänker jag nu lista upp vad jag läst hittills denna termin, under lite mer än en månads tid; the Hebrew Bible, Gilgamesh, the Iliad, the Odyssey, the Orestia Triology, Oedipus the King, Antigone, Taming of the Shrew, Much Ado About Nothing, Othello och the Merchant of Venice... När jag kollar på denna lista blir jag otroligt stolt och det känns ju helt overkligt, vill inte ens räkna hur många sidor det här är (okej.. det vill jag egentligen men har inte ork eller tid, haha). Jag har dessutom läst ca tio shortstories i skrivarkursen. Just for the record. Nej, nu ska jag inte sitta här och gotta mig i avklarat arbete mer, nu är det dags för sömn. Varför kan jag inte skriva korta inlägg?! Finns det någon sorts diagnos på detta? Helt sjukt. Tänker på er varje dag, hoppas att ni mår bra. Saknar er.

"Your absence has gone through me
Like thread through a needle
Everything I do is stitched with its color."
-M.S Mervin

Love,
Manda

Another day.

Vissa dagar försvinner lika fort som de anländer. Det är sannerligen svårt att hålla fast vid något som vägrar att tämjas. Idag har hela min dag gått åt att läsa Odyseen; den känns inte speciellt kort om man sträckläser den under en dag, det kan jag lova. Det känns dock väldigt skönt nu när det är klart och det är ju verkligen intressant läsning trots allt. Tänkte börja arbeta på uppsatsen jag ska skriva om Iliaden i helgen. Ett steg i taget så ska vi nog bestiga det här berget också... Känns dock lite som att jag arbetar i medvind fortfarande, hela tiden är det saker som går fel som jag inte kan kontrollera, som att skolan "råkar" ta bort mitt "A" i en kurs osv. Tröttsamt. Jag har även försökt överklaga två av mina betyg: har försökt att få bort de två danskurserna jag inte kunde slutföra och därför fick "F" i, men har inte lyckats (trots att det var fysiskt omöjligt för mig att deltaga i kursen). Konsekvensen av detta är att mitt medelsnitt/betyg är försört. Motvind kallas detta fenomen. Känns lite hopplös hela situationen, känns inte som att det räcker att resten av mina betyg är "A" (med undantag av ett "B") när de två kurserna står där och gapar för hela världen att se (läs: de universitet jag vill söka till). Nu har jag i alla fall gjort allt jag kan. Men det räcker inte alltid. Även det har jag fått lära mig den hårda vägen. Men jag försöker, så gott det går, att inte hänga upp mig på sådant jag inte kan förändra. De negativa saker/händelser som inträffar i livet är inte "straff"; tror man att det så är man fel ute och skadar bara sig själv.

Såhär ser min litteratur bok ut... mycket fint och väldigt lovande! 2631 sidor, och vi ska läsa varenda en-- underbart! :)

Alla ni underbara människor som kommenterade förra inlägget: jag svarade er, så om ni går tillbaks till förra inlägget så finner ni svaret där. Funderar på en liten idé angående mina texter; ska jag kanske lägga upp en ljudfil här? Är det fjantigt? Känns lite pretantiöst att lägga upp mina texter på en blogg, det måste jag säga. Jag har dessutom en stark, om möjligt något irrationell, rädsla att någon ska stjäla mina texter. Inte för att jag på något sätt geni förklarar mig själv, men helt enkelt för att de betyder så mycket för mig...

Nu ska jag duscha, kolla på Fringe och efter det ska jag försöka sova. Hoppas allt är bra med er allesammans! Blir jätte glad för alla kommentarer, bara en mening räcker gott och väl... Vill även bara säga till Emilia att nu när jag läst både Iliaden och Odyseen, som båda är fyllda med namnen på Troya's underbara valpkull, så saknar jag dig och prinsessorna ännu mer. Ni är ovärderliga.

"Sometimes I can hear my bones straining under the weight of all the lives I'm not living"

-Jonathan Safran Foer

Love always,
Manda

Back again.

Jaha... Så får man skämmas igen (fast det kanske inte är uppenbart på just denna bild så skäms jag faktiskt). Den här gången skyller jag blogg-uppehållet på att mamma är så underbar att man inte kan slita sig ifrån henne. Och det är ju inte negativt det. Vi har haft det helt underbart och jag önskar så klart att hon kunde stannat kvar! Saknar henne redan något ofantligt. Jag kommer ihåg att jag pratade med både Mattias och Daniel (när jag var här förra året) om vare sig det gjorde ondast att åka ifrån någon man älskar eller om det var värst att bli lämnad kvar. Efter att ha upplevt båda situationer flertalet gånger måste jag säga att de gör precis lika ont båda två, och man lär sig aldrig. Jag kommer ihåg känslan av att sätta sig på ett plan med gråten i halsen och känna att man åker åt helt fel håll, likaså känner jag nu ensamheten av att se någon man älskar försvinna iväg. Livet är konstanta möten och farväl, huvudsaken är väl att man håller fast vid dom man älskar vart man än befinner sig. Nu går dagarna fort och snart är det sommar, då ses vi igen...

Skolan är nu i full gång och jag har föjande fyra kurser den här terminen: Shakespeare, Världslitteratur, Historia (Western Civilizations) samt nästa steg i skrivarkursen. Konsekvensen av detta är att jag varje vecka läser två klassiska verk i världslitteraturen, en till två Shakespeare pjäser, anteckningar till ca sextio sidors powerpoint presentationer i historian osv... per vecka. Hittils har jag läst Gilgamesh, Gamla testamentet, The Taming of The Shrew, Much Ado About Nothing, Illiaden och halva Odyseen. När min litteratur lärare sa att vi måste lära oss att svälja en stor mängd litteratur under en väldigt kort tid så skämtade han inte... alls. Men jag måste säga att jag, trots att det stundtals är tufft, är så fruktansvärt intresserad av all litteratur och dess historia att det känns både användbart och nyttigt för det jag vill jobba med i framtiden. Dessutom gillar jag, än en gång, mina lärare. Favorit hittils är Professor Humphrey, som jag har i världslitteratur, men det kan ju även bero på att jag är något partisk till ämnet.

Idag under min skrivarkurs bad Professor Lane mig att läsa upp min "Interior Monolouge", som jag lämnat in förra lektionen, och när jag var klar sade han att min känslomässiga ransakning och de råa känslorna i stycket påminde honom om August Strindberg och Ingmar Bergman, mina landsmän. När jag hörde detta var det nog ingen i klassen som missade hur förvånad och rörd jag blev. Det spelar ingen roll om de två var de enda svenskar min lärare kände till, han hade inte behövt nämna något om dom alls. Jag tänker leva ett gott tag på att jag idag blivit nämnd i samma mening som två genier. Helt otroligt.

Förutom skolan har det inte funnits mycket tid över till annat måste jag säga, pluggar, äter och åker på utflykter då och då. Livet är fint. Knät gör sig påmint men allt går bra. Gällande ekonomin i landet i skrivande stund så finns det ju mycket i ämnet som skulle kunna göra en glad man olycklig. Dollarn har inte varit så här hög på x antal år, och vi kämpar för att hålla oss inne i ett varmt hem, men det löser sig alltid på något vis. Sa han som sket i badkaret... Jag lovar att komma igång med skrivandet här igen, det är nyttigt. För den som har missat det så har jag mörkare hår för första gången. Det känns skönt måste jag säga. Som en nystart på något vis. Vilket är löjligt möjligtvis-- men sant.

Jag förstår om jag har tappat er; tappra kommentatorer, men ni är hjärtligt välkomna tillbaks när ni kommer. Morfar och Mika... Tack så hemskt mycket för kommentarerna, de lyser verkligen upp tillvaron! Och Mika, jag hittar nog bättringsvägen ska du se (underbart fin kommentar!) Hoppas du/ni mår bra. Jag saknar er allihopa, men snart ses vi igen. Tills dess.. Ta hand om er. Nu ska jag läsa Odyseen innan jag somnar.

"Love all, trust a few, do wrong to none."
-Shakespeare

Love always,
Manda