Back again.

Jaha... Så får man skämmas igen (fast det kanske inte är uppenbart på just denna bild så skäms jag faktiskt). Den här gången skyller jag blogg-uppehållet på att mamma är så underbar att man inte kan slita sig ifrån henne. Och det är ju inte negativt det. Vi har haft det helt underbart och jag önskar så klart att hon kunde stannat kvar! Saknar henne redan något ofantligt. Jag kommer ihåg att jag pratade med både Mattias och Daniel (när jag var här förra året) om vare sig det gjorde ondast att åka ifrån någon man älskar eller om det var värst att bli lämnad kvar. Efter att ha upplevt båda situationer flertalet gånger måste jag säga att de gör precis lika ont båda två, och man lär sig aldrig. Jag kommer ihåg känslan av att sätta sig på ett plan med gråten i halsen och känna att man åker åt helt fel håll, likaså känner jag nu ensamheten av att se någon man älskar försvinna iväg. Livet är konstanta möten och farväl, huvudsaken är väl att man håller fast vid dom man älskar vart man än befinner sig. Nu går dagarna fort och snart är det sommar, då ses vi igen...

Skolan är nu i full gång och jag har föjande fyra kurser den här terminen: Shakespeare, Världslitteratur, Historia (Western Civilizations) samt nästa steg i skrivarkursen. Konsekvensen av detta är att jag varje vecka läser två klassiska verk i världslitteraturen, en till två Shakespeare pjäser, anteckningar till ca sextio sidors powerpoint presentationer i historian osv... per vecka. Hittils har jag läst Gilgamesh, Gamla testamentet, The Taming of The Shrew, Much Ado About Nothing, Illiaden och halva Odyseen. När min litteratur lärare sa att vi måste lära oss att svälja en stor mängd litteratur under en väldigt kort tid så skämtade han inte... alls. Men jag måste säga att jag, trots att det stundtals är tufft, är så fruktansvärt intresserad av all litteratur och dess historia att det känns både användbart och nyttigt för det jag vill jobba med i framtiden. Dessutom gillar jag, än en gång, mina lärare. Favorit hittils är Professor Humphrey, som jag har i världslitteratur, men det kan ju även bero på att jag är något partisk till ämnet.

Idag under min skrivarkurs bad Professor Lane mig att läsa upp min "Interior Monolouge", som jag lämnat in förra lektionen, och när jag var klar sade han att min känslomässiga ransakning och de råa känslorna i stycket påminde honom om August Strindberg och Ingmar Bergman, mina landsmän. När jag hörde detta var det nog ingen i klassen som missade hur förvånad och rörd jag blev. Det spelar ingen roll om de två var de enda svenskar min lärare kände till, han hade inte behövt nämna något om dom alls. Jag tänker leva ett gott tag på att jag idag blivit nämnd i samma mening som två genier. Helt otroligt.

Förutom skolan har det inte funnits mycket tid över till annat måste jag säga, pluggar, äter och åker på utflykter då och då. Livet är fint. Knät gör sig påmint men allt går bra. Gällande ekonomin i landet i skrivande stund så finns det ju mycket i ämnet som skulle kunna göra en glad man olycklig. Dollarn har inte varit så här hög på x antal år, och vi kämpar för att hålla oss inne i ett varmt hem, men det löser sig alltid på något vis. Sa han som sket i badkaret... Jag lovar att komma igång med skrivandet här igen, det är nyttigt. För den som har missat det så har jag mörkare hår för första gången. Det känns skönt måste jag säga. Som en nystart på något vis. Vilket är löjligt möjligtvis-- men sant.

Jag förstår om jag har tappat er; tappra kommentatorer, men ni är hjärtligt välkomna tillbaks när ni kommer. Morfar och Mika... Tack så hemskt mycket för kommentarerna, de lyser verkligen upp tillvaron! Och Mika, jag hittar nog bättringsvägen ska du se (underbart fin kommentar!) Hoppas du/ni mår bra. Jag saknar er allihopa, men snart ses vi igen. Tills dess.. Ta hand om er. Nu ska jag läsa Odyseen innan jag somnar.

"Love all, trust a few, do wrong to none."
-Shakespeare

Love always,
Manda