Postcards from far away.

Först och främst så vill jag bara säga tack så hemskt mycket för de fina kommentarerna! De lyste upp hela min tillvaro. Skickade en liten hälsning till er som skrev, så gå tillbaks till förra inlägget och kika. Sedan vill jag även konstatera en gång för alla att jag inte bryr mig om vad någon säger om kameran på iphone. Den är grym! Har inget mer att säga om detta, utan hänvisar till bilden ovan (!). Som tur är så har vädret svalnat av lite här borta... 35 grader är lite väl extremt även för min smak. Det går liksom inte att andas, stå, gå, sitta, eller ligga ned, och det finns ingenting man kan göra åt saken. I söndags tog jag ca tio kallduschar och jag överdriver inte ett dugg. Det var den varmaste dagen jag någonsin upplevt. Jag har en fläkt i mitt rum, men den är tyvärr mer effektiv gällande ljudeffekt än faktisk svalkning. Lite som att ha en tvättmaskin i sovrummet... Det varma vädret har ju naturligtvis även positiva aspekter; som att kunna åka ner till stranden och bada, vilket har varit helt fantastiskt underbart. Förra helgen åkte jag ner till Malibu, och jag kan be och få berätta att den motorvägen är en av de finare i denna stat, kanske till och med i hela landet. Helt otroligt att ha havet bara några meter ifrån motorvägen! Ibland glömmer man bort vilket fantastiskt ställe det här är att bo på när man är så uppe i skolarbete och allt annat som måste tas itu med. Det är skönt att kunna få en paus från allting och bara vara vid havet. Där har jag ju alltid kännt mig som mest trygg och lugn. Önskar ni kunde vara med mig.

Ikväll har jag haft prov i litteratur och det gick mycket bra (tror jag). Fick "A" på min midterm i historia (uppsats och prov) och är faktiskt väldigt nöjd över detta. Jag säger det inte ofta men där har ni det. Ska börja skriva på en ny Shakespeare uppsats nu i helgen, detta ser jag fram emot med en ofantlig skräckblandad förtjusning. Den ska vara sju sidor, vilket innebär att jag får lite mer svängrum än vanligt. Detta gör mig extremt nöjd som ni kanske förstår. Idag var universitet från hela landet och besökte skolan-- jag fick broschyrer från några ställen och pratade med de som jobbar i antagningskommiteen på respektiv skola. Kändes bra att ta, om ens ett litet steg i rätt riktning, men jag måste erkänna att det hela känns som en massiv orkan av papper, rekommendationsbrev och test-- själv står jag i mitten och försöker få någon slags insikt eller överblick på det hela. Det går väl sådär just nu. Men jag tar ett steg i taget så får vi se hur långt jag kommer. Man kan inte göra annat än att sätta en fot framför den andra och hoppas på det bästa. Även om det verkar omöjligt stundtals och man ofta har väldigt ont i tårna... eller knäna.

Varje dag skriver jag datum på uppsatser, räkningar eller foton, men på något vis kan jag ändå inte registrera det faktum att det redan är april och att jag snart varit här i tio månader. Time is a funny thing. Hur kan man hinna med så mycket på samma gång som man känner att det aldrig är nog. Att man gör sitt bästa för att ta vara på dagarna, minutrarna, men ändå aldrig hinner fylla livet med allt det man vill. När uppstår den där hemska punkten i livet då det känns som att allting flyger förbi en alldeles för fort? Jag känner den redan. Känner det förgågna rusa förbi-- som ett tåg ingen av oss kan stanna, eller kliva av, som flyger förbi både stationer och passagerare. Vi kanske inte kan göra mer än att stanna upp och tänka efter då och då, men jag kan inte hjälpa att känna att jag blivit av med så mycket tid på grund av min skada. Som att någon stulit en del av mitt liv. MIN tid. Kanske är det därför jag så desperat försöker hålla fast vid något som ingen av oss kan tämja eller styra.

Jag håller just nu på och letar flygbiljett, men jag tänker inte ge mig förrän jag får något billigt. Jag satsar på att komma hem runt den 19 juni och stanna i två månader. Kan inte sätta i ord hur skönt det ska bli att få komma hem och vara med er alla. Man lär sig på något vidrigt sätt att förtränga saknaden efter ett tag, i sin vardag. Till slut kan man liksom inte känna så mycket hela tiden när man vet att man inte kan ändra avståndet eller situationen i nuet. Men jag kan inte förneka hur mycket jag tänker på er och hur mycket ni alla fattas mig. Det kommer stunder då jag tvivlar på allt. Men det är jag inte ensam om, misstänker jag...

"We are all in the gutter, but some of us choose to look at the stars."

-Oscar Wilde

Love always,

Manda