Postcards from far away.

Först och främst så vill jag bara säga tack så hemskt mycket för de fina kommentarerna! De lyste upp hela min tillvaro. Skickade en liten hälsning till er som skrev, så gå tillbaks till förra inlägget och kika. Sedan vill jag även konstatera en gång för alla att jag inte bryr mig om vad någon säger om kameran på iphone. Den är grym! Har inget mer att säga om detta, utan hänvisar till bilden ovan (!). Som tur är så har vädret svalnat av lite här borta... 35 grader är lite väl extremt även för min smak. Det går liksom inte att andas, stå, gå, sitta, eller ligga ned, och det finns ingenting man kan göra åt saken. I söndags tog jag ca tio kallduschar och jag överdriver inte ett dugg. Det var den varmaste dagen jag någonsin upplevt. Jag har en fläkt i mitt rum, men den är tyvärr mer effektiv gällande ljudeffekt än faktisk svalkning. Lite som att ha en tvättmaskin i sovrummet... Det varma vädret har ju naturligtvis även positiva aspekter; som att kunna åka ner till stranden och bada, vilket har varit helt fantastiskt underbart. Förra helgen åkte jag ner till Malibu, och jag kan be och få berätta att den motorvägen är en av de finare i denna stat, kanske till och med i hela landet. Helt otroligt att ha havet bara några meter ifrån motorvägen! Ibland glömmer man bort vilket fantastiskt ställe det här är att bo på när man är så uppe i skolarbete och allt annat som måste tas itu med. Det är skönt att kunna få en paus från allting och bara vara vid havet. Där har jag ju alltid kännt mig som mest trygg och lugn. Önskar ni kunde vara med mig.

Ikväll har jag haft prov i litteratur och det gick mycket bra (tror jag). Fick "A" på min midterm i historia (uppsats och prov) och är faktiskt väldigt nöjd över detta. Jag säger det inte ofta men där har ni det. Ska börja skriva på en ny Shakespeare uppsats nu i helgen, detta ser jag fram emot med en ofantlig skräckblandad förtjusning. Den ska vara sju sidor, vilket innebär att jag får lite mer svängrum än vanligt. Detta gör mig extremt nöjd som ni kanske förstår. Idag var universitet från hela landet och besökte skolan-- jag fick broschyrer från några ställen och pratade med de som jobbar i antagningskommiteen på respektiv skola. Kändes bra att ta, om ens ett litet steg i rätt riktning, men jag måste erkänna att det hela känns som en massiv orkan av papper, rekommendationsbrev och test-- själv står jag i mitten och försöker få någon slags insikt eller överblick på det hela. Det går väl sådär just nu. Men jag tar ett steg i taget så får vi se hur långt jag kommer. Man kan inte göra annat än att sätta en fot framför den andra och hoppas på det bästa. Även om det verkar omöjligt stundtals och man ofta har väldigt ont i tårna... eller knäna.

Varje dag skriver jag datum på uppsatser, räkningar eller foton, men på något vis kan jag ändå inte registrera det faktum att det redan är april och att jag snart varit här i tio månader. Time is a funny thing. Hur kan man hinna med så mycket på samma gång som man känner att det aldrig är nog. Att man gör sitt bästa för att ta vara på dagarna, minutrarna, men ändå aldrig hinner fylla livet med allt det man vill. När uppstår den där hemska punkten i livet då det känns som att allting flyger förbi en alldeles för fort? Jag känner den redan. Känner det förgågna rusa förbi-- som ett tåg ingen av oss kan stanna, eller kliva av, som flyger förbi både stationer och passagerare. Vi kanske inte kan göra mer än att stanna upp och tänka efter då och då, men jag kan inte hjälpa att känna att jag blivit av med så mycket tid på grund av min skada. Som att någon stulit en del av mitt liv. MIN tid. Kanske är det därför jag så desperat försöker hålla fast vid något som ingen av oss kan tämja eller styra.

Jag håller just nu på och letar flygbiljett, men jag tänker inte ge mig förrän jag får något billigt. Jag satsar på att komma hem runt den 19 juni och stanna i två månader. Kan inte sätta i ord hur skönt det ska bli att få komma hem och vara med er alla. Man lär sig på något vidrigt sätt att förtränga saknaden efter ett tag, i sin vardag. Till slut kan man liksom inte känna så mycket hela tiden när man vet att man inte kan ändra avståndet eller situationen i nuet. Men jag kan inte förneka hur mycket jag tänker på er och hur mycket ni alla fattas mig. Det kommer stunder då jag tvivlar på allt. Men det är jag inte ensam om, misstänker jag...

"We are all in the gutter, but some of us choose to look at the stars."

-Oscar Wilde

Love always,

Manda

A Time For Sleep.

Jaha.. det här var ju sannerligen ett långt uppehåll. Om jag ska vara helt ärlig så har det inte känts så roligt att skriva här längre. Känns inte som att någon läser och det är ju ganska super fånigt att sitta här och skriva åt sig själv. Det har jag knappast tid till. Men nu har Lina utfört en fantastiskt övertygande och rörande kampanj mot sagda uppehåll-- och eftersom att jag inte kan, eller vill, neka henne något så sitter jag nu här.
Jag har haft fullt upp i skolan, precis lika mycket att läsa varje vecka som sist jag rapporterade, så det är otroligt skönt att ha springbreak denna vecka. Alla klasser och lärare känns även dom precis lika bra trots att det är väldigt tufft och påfrestande. Jag har bara fått höga poäng på mina litteratur uppsatser, och om jag hade haft pengar skulle jag ge en fin summa till Professor Humphrey som en present. Så mycket gillar jag honom! Speciellt efter att han pratade latin med oss förra lektionen. Jag är imponerad. Jag är avundsjuk. Fruktansvärt avundsjuk. En vacker dag ska jag också se till att lära mig det gamla, vackra språket. Jag vill även konstatera att jag tog den grymma bilden ovan med min iphone ifrån Adams fönster. Fräckt va?

Vädret går upp och ned här borta. Det var väldigt blåsigt igår, men det ska bli riktigt varmt igen mot slutet av veckan. Det är ju trots allt skönt med lite omxäxling. Men jag vill blir brun nu när jag äntligen har tid att åka ner till stranden, så förhoppningsvis blir det Malibu för mig i helgen. Jag har haft en väldig hemlängtan då och då de senaste veckorna. Jag antar att allting hinner ikapp en till slut och jag saknar ju er alla så fruktansvärt mycket. Ibland känner jag mig självisk som är här och undrar om jag verkligen åstadkommer något? Å andra sidan lär mig nya saker och växer på något litet sätt varje dag... I vilket fall som helst så ska det bli skönt att komma hem i sommar. Just nu ser min plan ut på följande vis-- jag åker tillbaks till L.A i augusti och studerar höstterminen ut, samtidigt söker jag in till de universitet jag vill gå (även Cambridge, England). Om jag inte kommer in någonstans (panikångest) så åker jag hem för gott i december. Om ni känner er kluvna in för detta faktum så tycker jag inte ni ska hoppas att det går åt något håll alls, haha. Jag vill ha så jämna odds som möjligt. Har inte så mycket mer att skriva, är trött och ska lägga mig nu. Hoppas att ni mår bra. Ni finns här med mig.

"There is a time for many words, and there is also a time for sleep."
-Homer

Love always,
Manda

Your Absence.

Jag vet inte varför mitt hår ser så ljust ut på denna bilden, denna bild ljuger er rätt upp i ansiktet, helt fruktansvärt vilket bedrägeri, för mitt hår är inte ljust. Detta mysterium lämnar mig förvånad, men det är en gåta en person som utbildar sig inom den genren (fotografi, ljusteknik eller något) borde besvara, jag tänker inte tynga ner mitt stackars literära sinne med detta. Sagda sinne är redan lastat med annat. Jag konstaterar bara fakta... att konstatera fakta är en liten hobby jag har på sidan om mitt ketchup-ätande, skrivande, pillande med papper och tetris spelande. Jag gillar även att gå ut i helt fel kläder och komma hem helt svettig när dagen är slut, det livar upp vardagen på ett härligt och gemytligt sätt.

Idag har värmen anlänt igen och den här delen av Kalifornien känns som den "borde" igen. Fick någon slags prickig brun slash röd färg efter att ha suttit ute i tio minuter i morse och insåg snabbt att jag hade mött min överman. Visserligen har jag åkt ner till stranden några gånger de senaste veckorna, trotsat vindarna och försökt sola, men insåg idag att min hud knappt fått sol alls på några månader. Både för att det varit kalla vindar, men även för att man efter att ha spenderat en längre tid här börjar ta solen och värmen för givet, och det är ju väldigt synd. I vilket fall som helst så hoppas jag på lite färg nu, men försöker ta det i små doser för att inte få en total räk-effekt.

Skolan rullar på och jag börjar komma in i rutinerna som tillhör de nya klasserna, vilket känns väldigt bra. Det är alltid svårt (på grund av att man får nya lärare varje termin) att veta vad varje enskild lärare är ute efter och hur kursen i fråga är upplagd; när det gäller utformande av prov, uppgifter osv, men nu känner jag att jag börjar få grepp på det hela. Första historie provet fick jag nittioen procent på och så länge det ligger inom A området är jag nöjd. Problemet med betyget som skolan självmant (!) ändrat är nu löst och tillbaks där det ska vara, känns skönt det också. Nästa vecka ska jag prata med en studievägledare och se vad mina chanser är inför framtiden. Nu gäller det.

Så här ser min säng ut nu för tiden... jag slipper tvätta påslakanet, det syns ändå inte igenom alla böcker. Slutsats= mycket bra.

Varenda dag har jag en stark känsla av skuld och saknad då jag inser hur dålig jag är på att hålla/ ta kontakt med några av de jag älskar mest på jorden. För vad kan vara viktigare än det egentligen? Men på samma gång känner jag även att; precis på samma vis som jag är upptagen och knappt har tid att sitta vid datorn, är ni det likaså. För det finns ju en anledning till varför telefonen inte ringer här heller. Och jag tvivlar starkt på att det har med något annat att göra än det simpla faktum att livet ibland ställer sig emellan de saker man vill; och de man faktiskt hinner göra. Sånt är livet... Det betyder dock inte att jag inte önskar, minst en gång per dag, att jag visste hur ni mådde eller hur ni har det. Bara så att ni vet, jag har en ny telefon, det är inte dyrt för mig att ta emot samtal längre. Köp ett kort och ring när som helst, jag ska försöka göra detsamma. Natalie, Lina, Conny, Emilia, Johan. Ni finns alltid här hos mig och jag tänker på er hela tiden även om jag är dålig på att höra av mig. Not a day goes by.

Knät blir bättre. På mitt sista läkarbesök sa läkaren att allt såg bra ut, men om inte "kulan" runt mitt ena ärr går ner så får han sticka in en kortison spruta. Något jag helst undviker då det gör ont att bara beröra det. Jag frågade lite försiktigt om framtiden, då han trots allt har sett inuti mitt knä, och han sa att jag inte skall ha några stora förhinder i framtiden och att "denna gången var det mest otur" och att det inte var något fel på de tidigare opererade ligamenten. Jag tvivlar dock starkt på att min menisk varit frisk (rim), jag drog ju till den redan i maj-- men det är inget som är värt att spekulera i. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till de här nyheterna om jag ska vara helt ärlig.

Tänkte bara, för min egen skull-- men framför allt eran; eftersom jag vet att enda gången då era liv känns fyllda med mening är när ni läser om vad jag läser (pun intended) så tänker jag nu lista upp vad jag läst hittills denna termin, under lite mer än en månads tid; the Hebrew Bible, Gilgamesh, the Iliad, the Odyssey, the Orestia Triology, Oedipus the King, Antigone, Taming of the Shrew, Much Ado About Nothing, Othello och the Merchant of Venice... När jag kollar på denna lista blir jag otroligt stolt och det känns ju helt overkligt, vill inte ens räkna hur många sidor det här är (okej.. det vill jag egentligen men har inte ork eller tid, haha). Jag har dessutom läst ca tio shortstories i skrivarkursen. Just for the record. Nej, nu ska jag inte sitta här och gotta mig i avklarat arbete mer, nu är det dags för sömn. Varför kan jag inte skriva korta inlägg?! Finns det någon sorts diagnos på detta? Helt sjukt. Tänker på er varje dag, hoppas att ni mår bra. Saknar er.

"Your absence has gone through me
Like thread through a needle
Everything I do is stitched with its color."
-M.S Mervin

Love,
Manda

Another day.

Vissa dagar försvinner lika fort som de anländer. Det är sannerligen svårt att hålla fast vid något som vägrar att tämjas. Idag har hela min dag gått åt att läsa Odyseen; den känns inte speciellt kort om man sträckläser den under en dag, det kan jag lova. Det känns dock väldigt skönt nu när det är klart och det är ju verkligen intressant läsning trots allt. Tänkte börja arbeta på uppsatsen jag ska skriva om Iliaden i helgen. Ett steg i taget så ska vi nog bestiga det här berget också... Känns dock lite som att jag arbetar i medvind fortfarande, hela tiden är det saker som går fel som jag inte kan kontrollera, som att skolan "råkar" ta bort mitt "A" i en kurs osv. Tröttsamt. Jag har även försökt överklaga två av mina betyg: har försökt att få bort de två danskurserna jag inte kunde slutföra och därför fick "F" i, men har inte lyckats (trots att det var fysiskt omöjligt för mig att deltaga i kursen). Konsekvensen av detta är att mitt medelsnitt/betyg är försört. Motvind kallas detta fenomen. Känns lite hopplös hela situationen, känns inte som att det räcker att resten av mina betyg är "A" (med undantag av ett "B") när de två kurserna står där och gapar för hela världen att se (läs: de universitet jag vill söka till). Nu har jag i alla fall gjort allt jag kan. Men det räcker inte alltid. Även det har jag fått lära mig den hårda vägen. Men jag försöker, så gott det går, att inte hänga upp mig på sådant jag inte kan förändra. De negativa saker/händelser som inträffar i livet är inte "straff"; tror man att det så är man fel ute och skadar bara sig själv.

Såhär ser min litteratur bok ut... mycket fint och väldigt lovande! 2631 sidor, och vi ska läsa varenda en-- underbart! :)

Alla ni underbara människor som kommenterade förra inlägget: jag svarade er, så om ni går tillbaks till förra inlägget så finner ni svaret där. Funderar på en liten idé angående mina texter; ska jag kanske lägga upp en ljudfil här? Är det fjantigt? Känns lite pretantiöst att lägga upp mina texter på en blogg, det måste jag säga. Jag har dessutom en stark, om möjligt något irrationell, rädsla att någon ska stjäla mina texter. Inte för att jag på något sätt geni förklarar mig själv, men helt enkelt för att de betyder så mycket för mig...

Nu ska jag duscha, kolla på Fringe och efter det ska jag försöka sova. Hoppas allt är bra med er allesammans! Blir jätte glad för alla kommentarer, bara en mening räcker gott och väl... Vill även bara säga till Emilia att nu när jag läst både Iliaden och Odyseen, som båda är fyllda med namnen på Troya's underbara valpkull, så saknar jag dig och prinsessorna ännu mer. Ni är ovärderliga.

"Sometimes I can hear my bones straining under the weight of all the lives I'm not living"

-Jonathan Safran Foer

Love always,
Manda

Back again.

Jaha... Så får man skämmas igen (fast det kanske inte är uppenbart på just denna bild så skäms jag faktiskt). Den här gången skyller jag blogg-uppehållet på att mamma är så underbar att man inte kan slita sig ifrån henne. Och det är ju inte negativt det. Vi har haft det helt underbart och jag önskar så klart att hon kunde stannat kvar! Saknar henne redan något ofantligt. Jag kommer ihåg att jag pratade med både Mattias och Daniel (när jag var här förra året) om vare sig det gjorde ondast att åka ifrån någon man älskar eller om det var värst att bli lämnad kvar. Efter att ha upplevt båda situationer flertalet gånger måste jag säga att de gör precis lika ont båda två, och man lär sig aldrig. Jag kommer ihåg känslan av att sätta sig på ett plan med gråten i halsen och känna att man åker åt helt fel håll, likaså känner jag nu ensamheten av att se någon man älskar försvinna iväg. Livet är konstanta möten och farväl, huvudsaken är väl att man håller fast vid dom man älskar vart man än befinner sig. Nu går dagarna fort och snart är det sommar, då ses vi igen...

Skolan är nu i full gång och jag har föjande fyra kurser den här terminen: Shakespeare, Världslitteratur, Historia (Western Civilizations) samt nästa steg i skrivarkursen. Konsekvensen av detta är att jag varje vecka läser två klassiska verk i världslitteraturen, en till två Shakespeare pjäser, anteckningar till ca sextio sidors powerpoint presentationer i historian osv... per vecka. Hittils har jag läst Gilgamesh, Gamla testamentet, The Taming of The Shrew, Much Ado About Nothing, Illiaden och halva Odyseen. När min litteratur lärare sa att vi måste lära oss att svälja en stor mängd litteratur under en väldigt kort tid så skämtade han inte... alls. Men jag måste säga att jag, trots att det stundtals är tufft, är så fruktansvärt intresserad av all litteratur och dess historia att det känns både användbart och nyttigt för det jag vill jobba med i framtiden. Dessutom gillar jag, än en gång, mina lärare. Favorit hittils är Professor Humphrey, som jag har i världslitteratur, men det kan ju även bero på att jag är något partisk till ämnet.

Idag under min skrivarkurs bad Professor Lane mig att läsa upp min "Interior Monolouge", som jag lämnat in förra lektionen, och när jag var klar sade han att min känslomässiga ransakning och de råa känslorna i stycket påminde honom om August Strindberg och Ingmar Bergman, mina landsmän. När jag hörde detta var det nog ingen i klassen som missade hur förvånad och rörd jag blev. Det spelar ingen roll om de två var de enda svenskar min lärare kände till, han hade inte behövt nämna något om dom alls. Jag tänker leva ett gott tag på att jag idag blivit nämnd i samma mening som två genier. Helt otroligt.

Förutom skolan har det inte funnits mycket tid över till annat måste jag säga, pluggar, äter och åker på utflykter då och då. Livet är fint. Knät gör sig påmint men allt går bra. Gällande ekonomin i landet i skrivande stund så finns det ju mycket i ämnet som skulle kunna göra en glad man olycklig. Dollarn har inte varit så här hög på x antal år, och vi kämpar för att hålla oss inne i ett varmt hem, men det löser sig alltid på något vis. Sa han som sket i badkaret... Jag lovar att komma igång med skrivandet här igen, det är nyttigt. För den som har missat det så har jag mörkare hår för första gången. Det känns skönt måste jag säga. Som en nystart på något vis. Vilket är löjligt möjligtvis-- men sant.

Jag förstår om jag har tappat er; tappra kommentatorer, men ni är hjärtligt välkomna tillbaks när ni kommer. Morfar och Mika... Tack så hemskt mycket för kommentarerna, de lyser verkligen upp tillvaron! Och Mika, jag hittar nog bättringsvägen ska du se (underbart fin kommentar!) Hoppas du/ni mår bra. Jag saknar er allihopa, men snart ses vi igen. Tills dess.. Ta hand om er. Nu ska jag läsa Odyseen innan jag somnar.

"Love all, trust a few, do wrong to none."
-Shakespeare

Love always,
Manda

Ah, there you are.

Morfar: the eagle has landed. På svenska innebär det, för er andra som inte är införstådda angående hemliga koder, att min älskade mamma har anlänt. Det känns helt underbart! Och det känns som att hon alltid varit här... Nu ligger hon och sover som en liten ängel; vi har precis varit nere vid third street och ätit middag och har handlat frukost på Ralphs. Mamma klarade flygresan galant och jag är jätte stolt, det är fantastiskt att ha henne här!

Imorgon är näst sista lektionen i min skrivarkurs och sedan är jag klar för denna termin. Det känns skönt att ha några dagar ledigt innan nästa termin börjar så att jag och mamma hinner göra massa roliga och busiga saker! Ta hand om er allihopa, skriver mer imorgon eller när tillfälle ges.

"now it's midnight
at the starlight diner
you said, "meet me 'bout a quarter to twelve"
and I'm standing in the corner
oh, there you are
there you are"
-Ryan Adams

Love always,
Manda

This is just to say.

Jag har väl inte så mycket att säga idag egentligen, men jag skriver ändå. Det finns väldigt många författare som kommer undan med det, i stort sett alla svenska författare, så jag tänkte att jag ger det ett försök jag också. Det är mycket nu. Mycket som rör på sig och ändras här borta. Men ändå inte. Jag är väldigt sugen på semlor kände jag nu. Idag får vi två nya rumskamrater, det ska bli spännande. Dom verkar vara världens snällaste killar.

I skolan går vinterterminen mot sitt slut, min engelska lektion är redan avslutad eftersom jag inte behöver skriva den sista uppsatsen. Den var nämligen en revision och om man fått max poäng hela tiden så fick man inte göra den, istället räknas den uppsats man fått högst poäng på dubbelt. Jag klagar inte! Men jag kommer verkligen sakna professor Murphy och hans lektioner. Ska maila och tacka honom i helgen! Jag drog till min nacke/skulderblad/axel i tordags när jag stod och fönade mitt hår innan skolan... bara en äkta krympling lyckas göra något sådant stillastående, haha. Det gör fortfarande ont.

I torsdags var Daniel här. Vi satt och skrattade. Mycket. Och sedan drack vi kaffe och kollade på Anchorman. Vi mimade till samma repliker hela tiden, det var läskigt. Vi får se om det dröjer ytterligare en månad innan vi ses igen. Man vet nämligen aldrig... och det börjar bli lite tröttsamt. Om jag ska vara helt ärlig.

You said you were writing
Me a song last time we spoke
You don’t have to finish it, lover
I have done it in your turn
It ends with it never begun.

Love always,
Manda