Sometimes when you fall...

Livet rullar på som om ingenting stort ska hända. Dagarna kommer och går likt en ofantlig klocka som aldrig slår fel, som aldrig någonsin måste stanna för kaffe eller ta en rast. Det finns väl mycket man borde säga, men mycket som är bäst osagt. Ibland funderar jag på om jag egentligen vet varför jag är här. Jag kan omöjligen slutföra det jag kom hit för att göra och jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns som ett misslyckande, trots att jag vet att det ligger i någon annans händer. Det är en väldig bisarr sak när hela ens framtid vilar på en skör tråd; för det är precis så det är att försöka sig på ett yrke eller en idrott / konstform som innefattar kroppen som redskap; allt det man arbetat för i så många år kan försvinna inom loppet av bara några sekunder. Det är väldigt skört, ofantligt svårt när det väl brister, men oundvikligt och extra vackert på grund av det. Förra helgen såg jag och min älskade Johanna The Curious case of Benjamin Button hemma hos Adam (underbar människa föresten, och underbar film dessutom) inte visste jag att den kvinnliga huvudrollen skulle ha en historia liknande min egen. Jag kan aldrig skryta med att ha kommit upp till den nivån hon var på, men se filmen så kan ni kanske få en inblick i hur det känns när det brister. Det finns ingenting som är så hjälplöst som att förlora sin kropp, men det är även en naturlig risk och ett faktum som kommer från att vara, trots allt, mänsklig. Varje dag försöker jag att vara glad för den tiden jag fick. Det finns så många som aldrig ens får en chans att stå på scen, det finns de som inte får en enda chans, som aldrig ens får försöka... och för att jag trots allt fick det, är jag tacksam.

Som jag sa tidigare så funderar jag ibland på varför jag utsätter mig för det här (förutom de uppenbara andledningarna som staden, vädret) det finns ingenting som är så svårt som att sakna sin familj. Min familj är det allra viktigaste jag har, finns ingen chans att jag skulle klara mig utan min mamma, mormor, morfar, tina och mika. Johan, Emilia, Natalie, Lina står även de på samma listan. Men idag insåg jag att den här nya drömmen är ingenting jag hittat på eller tagit som nödvärn, skrivandet har funnits med mig hela mitt liv. Jag hittade på min första historia innan jag knappt kunde läsa och skrev min första dikt när jag var tolv. Jag blev till och med publicerad (dock inget prestigefullt) redan när jag var tretton. Jag vet att jag kan skriva, jag vet att jag måste och jag vet även att det är min riktiga första kärlek. Fråga vem som helst vad jag tycker om böcker och de berättar att jag är besatt; lite smått störd enligt vissa. Den här nya elden började som en gnista i brevet från min lärare, det jag berättade om i förra blogg inlägget, och blev till en flamma idag när jag pratade med min nuvarande engelska lärare efter lektionen. Ni måste förstå att den här engelska klassen, likt den förra, är en mycket avancerad klass, jag försöker inte skryta på något vis, men jag har en enorm respekt för den här läraren (och ja, han råker även vara snygg). Han har publicerat flertalet essäer i viktiga tidsskrifter, jobbat som recensent och har en fin utbildning bakom sig. Han är, i stort sett, så intelligent som man kan bli, i mina ögon. Första veckan i kursen kände jag att det här nog var det första snäppet jag fått på näsan under hela min långa utbildning-- utmanad är rätta ordet. Ikväll efter lektionen pratade jag med honom om min förra uppsats och den kommande. Han sa till mig att jag skrev fantastiskt, att det är ett nöje att läsa mina skrifter, och att jag är ambitiös och driven. Han sa även att jag skriver på tok för mycket för den här nivån, att jag egentligen borde kunna skriva fritt, men på grund av restriktionerna i tid så sa han även åt mig att försöka korta ned mitt arbete något (som att kursen inte var "svår nog" för mig; ursäkta? har känt mig överväldigad hela terminen). Visade honom även första utgåvan på min kommande uppsats. Han ansåg att den var så bra skriven att jag kunde skriva en hel bok om bara introduktionen. Han pratade med mig som om jag var en kollega och som att jag jobbade för Shakespeare Society (som analyserar och ger ut böcker enbart om Shakespeares verk). Han jämförde mig med en väldigt känd recensent; och även om det inte är mitt huvudmål att bli recensent, så är bekräftan att jag kan skriva på den nivån helt ovärderlig. Jag hade ingen aning om att det var möjligt. Han sa att min uppsats var början på "extraordinary work"-- som i karriär, och jag kände enbart att "nu svimmar jag". Alla människor vill i grund och botten bli sedda och acccepterade, men att bli bekräftad på det sättet-- att veta att man inte kämpar förgäves och i blindo, det är det vackraste som kan hända en människa om du frågar mig. Just nu, just ikväll, känner jag att det finns ingenting som kan stoppa mig från att bli den skribent jag vill bli, "Jaha?! Vad ska dom göra denna gången då... Göra dig blind eller?!" som min älskade vän Emilia (saknar dig så att det gör ont) så vackert konstaterade.

Vädret är kyligare nu, men lite omväxling förnöjer. Imorgon är sista dagen innan min tredje operation. Jag försöker att tänka på annat än bortskruna ligament och skruvar, att behöva duscha med plast runt benet och att behöva byta plåster på köttsår. Tredje gången gillt, eller vad är det dom säger?
Hoppas verkligen att allt är bra med er där hemma. Ni är med mig i tankarna, varenda dag som går.

"Do you know what happens when you dream of falling? Sometimes you wake up. Sometimes the fall kills you. And sometimes, when you fall, you fly."
-Neil Gaiman

Love always,
Manda

Readiness Is All.

Likt Hamlet (var god bortse från den morbida delen av jämförelsen) förberedde sig för sin hämnd, förbereder jag mig för min egna strid. Det är en mycket konstig känsla att på något vis försöka förbereda sig för att "förlora" sin kropp igen. När man vet så väl hur det känns att gå igenom hela händelseförloppet och vad allt innebär. Som tur är är så är ju det stundande ingreppet inte något speciellt avancerat eller allvarligt, (att operera båda meniskerna är väl egentligen inget enkelt ingrepp; men i det stora hela) det är mest det faktum att det är tredje gången gillt som gör att det tär. Jag vill inte på något sätt ha ömkan men det är svårt att föreställa sig precis hur det känns att leva sitt liv utan att kunna göra saker som vi alla tar för givet... som att sätta sig på huk för att plocka upp något, eller att kunna sitta i soffan obehindrat, att sätta sig i bilen på valfritt sätt-- eller att sätta sig vart som helst utan att behöva tänka på att det endast finns två positioner som inte är smärtsamma. Tro mig, jag gräver inte ned mig i dessa detaljer, livet är alldeles för kort, så mycket tid rinner iväg som vi aldrig hinner ifatt, men jag uppskattar saker, jag har fått insikter, som de flesta människor aldrig behöver lära sig (i alla fall inte den hårda vägen). Har ni någon gång varit förkyld en längre tid och tänkt "jag längtar efter att kunna ta ett vanligt andetag, eller att ens minnas hur det var att kunna andas fritt"? Så tänker jag varje steg jag tar, varenda steg jag tar är smärtsamt. Jag längtar efter att ta sådana enkla saker som att gå för givet. Jag längtar efter att inte komma ihåg hur det här känns; för den där självklarheten finns inte längre. Smärtan är inte outhärdlig på något sätt, den har blivit en del av livet och är inte alls speciellt påtaglig numera, men att vara hindrad kroppsligt är ingenting annat än smärtsamt för både kropp och själ. Jag har haft tur, jag känner mig otroligt lyckligt lottad som på grund av mina operationer har fått uppleva hur det känns att fysiskt inte kunna använda sin kropp. Att behöva hjälp för att kunna göra dom mest basala sakerna som att ta sig till toaletten till exempel, har givit mig en oerhörd tacksamhet inför de allra minsta sakerna i livet. Och hur stora de sakerna egentligen är. Att inte kunna använda sin kropp fritt är en känsla som är svår att sätta i ord. Jag menar inte på något sätt att om man har kroppsliga förhinder så har man ett sämre liv, tvärtom i många avseenden, men vad jag försöker säga är att vi inte tar tillvara på de gåvor vi har. Allt det som vi tar för givet-- det är det som är vackrast.

Min Hamlet analys är alldeles för lång, jag vet inte ännu om det är positivt eller negativt, men nu måste jag sitta här och redigera en hel del. Jag fick tillbaks min sista engelska uppsats från höst terminen i helgen och där hade min lärare skrivit: "You are a very good writer. Keep feeding your head. If you ever need a letter of recomendation, please let me know. KM" Jag måste säga att jag har inte varit så lycklig som jag blev när jag fick de raderna på väldigt länge. Jag värdesätter varje ord som kommer ifrån den mannens mun, han är otroligt intelligent och att han skrev något sådant till mig är värt mer än alla pengar i världen. Det inspirerade mig, det ska ni veta. Rekomendationsbrev är en oerhört viktig sak här, man måste ha det för att kunna söka in till universitet; men det är en sak att be en lärare om det som en tjänst-- och något helt annat när en lärare erbjuder sig att skriva ett! Jag ska rama in lappen och sätta upp den på väggen. Så mycket betyder den. Den är en bekräftan på att jag kan lyckas om jag vill. Att jag inte kämpar förgäves.

Jag har problem med semikolon. Jag försökte hålla det gömt länge och smög bara in dom då och då, men det blev gradvis och snabbt sämre. Jag tänker inte låtsas längre, folk har varit oroade en längre tid nu och jag tänker säga det rätt ut: JAG ÄR BEROENDE AV SEMIKOLON! Av någon anledning så är jag mycket, mycket förtjust i dom. Min engelska lärare skrev "NO MORE SEMICOLONS!" på min senaste analys, vilket jag tyckte var så otroligt roligt att jag nästan trillade ur skolbänken. Både för att jag vet om att det är ett av mina problem, men även för att jag verkligen tyckte att jag hade dragit ned på dom, hahahaha. Det hade jag tydligen inte. Jag fick i alla fall 19/20 på analysen, så det gör inte så mycket så sätt, men det var ändå fruktansvärt roligt att han såg min svaghet direkt.

Nej, nu ska jag skriva klart min analys. Vädret är fortfarande soligt och underbart (förlåt men det är sant). Igår var jag, Dean, Johanna och Milan på stranden i Malibu (hint; köp mig ett beachhouse där nu tack på förhand.) Helt sagolik dag! Johanna blev snabbt utråkad och sa att hon skulle bygga ett hål i sanden som jag kunde sitt i, jag trodde naturligtvis inte på henne. Trodde inte hon kunde hålla ut i grävandet så pass länge, men efter diverse tykna kommentarer från min sida så slutförde hon faktiskt uppdraget. Bilder kommer vid senare tillfällle. Ett mirakel! Fick panik när hon hällde sanden över mig dock. Men det var roligt ända tills det att jag kom hem och i duschen insåg att jag hade tagit med mig hela stranden hem i bikinin. Haha. Hoppas allt är bra med er. Tänker på er hela tiden, önskar ni kunde vara med mig i solen.

"It is neither good nor bad, but thinking makes it so."
-William Shakespeare

Love always,
Manda

It's always necessary.

Här sitter jag och duger. Eller ja, gör mitt bästa i alla fall. Sitter för tillfället och skriver en uppsats om temat och språket i Philip Larkin's "Aubade". Ett tema som är minst sagt dystert. Men jag valde dikten själv och jag tycker att den är oerhört vacker, så det är väldigt intressant. Det är hårt arbete eftersom det är så fruktansvärt analyserande att det blir på gränsen till övertydligt, men jag klagar inte för om det är något jag helst spenderar tid på så är det litteratur. På det sätter är det ju enbart positivt arbete. Idag läste vi upp våra short stories i min skrivarkurs. Mina klasskamrater gillade min historia och sa fina saker om den, de sa även att jag antaglien var lite smått galen som kunde komma på en sådan historia, men det tycker jag är enbart roligt. Man måste nog vara lite på gränsen för att kunna skriva intressanta historier; om vissa ämnen i alla fall.

Hettan har varit otrolig de senaste dagarna, känns oerhört absurt men idag var det 27 grader. Där gick jag runt i solen, i mina jeans, som en riktig idiot. Haha. Som tur var så var jag inte den ende som gjorde det misstaget idag. Pratade med min älskade bror förut, en lång stund på msn. Han är så fin och så duktig, jag är så stolt över honom. Det hugger till i magen när jag inser hur lång tid det kommer att dröja tills jag får se honom igen, och alla er andra likaså. Ni är saknade, allihop, det ska ni veta.
Imorgon har jag en ganska jobbig dag framför mig, många saker som ska lösas, men det ska bli skönt att bli av med lite "vikt", så att säga. Håll tummarna för att min analytiska uppsats blir bra, och ta hand om er allesammans. Jag är med er i tankarna...

"Me and my sister slept in the same bed. There was never a right time to say it. It was always unnecessary. The books in my father's shed were sighing. The sheets were rising and falling around me with Anna's breathing. I thought about waking her. But it was unnecessary. There would be other nights. And how do you say I love you to someone you love? I rolled onto my side and fell asleep next to her. Here is the point of everything I have been trying to tell you Oscar... It's always necessary.
I love you... Grandma"
-Jonathan Safran Foer

I love you,
Manda

Writing, Sleeping, Eating...

....är i stort sett allt jag har gjort de senaste tre dygnen. Det är tufft, men otroligt givande måste jag säga. Min skrivarkurs är minst sagt utmanande på det sättet att man faktiskt måste stå för det man skriver men mycket hjälpsam och lärorik av samma anledning. Klassen skrattade i alla fall när jag berättade min short story, så det kändes bra. Har skrivarkursen två timmar per dag fyra ggr i veckan. Även min nya engelska kurs är otroligt svår. Helt inriktad på poesi och litteratur (vilket jag helst önskade) och det handlar inte enbart om att läsa, men främst om att kritiskt kunna analysera. Om jag säger ord som syntax, diction, ceasura; vad säger det er då? Tänkte väl det... Vill bara illustrera det faktum att de föreställninger jag haft om att det här var något jag skulle klara mig igenom relativt smärtsamt för att jag älskar litteratur visar sig vara väldigt fel. Känns som en snäpp på näsan och det är ju alltid nyttigt. Inte lika kul att lektionerna är tre timmar långa, tre dagar i rad och att jag har läxa (två sidors analys av valfri dikt) till följande dag-- varje gång. På grund av denna nobla anledning kan jag tyvärr inte skriva mer ikväll, ska försöka skriva mer imorgon. Tänker på er hela tiden, hoppas att ni klarar er undan frosten snart. Jag ger en guldstjärna för kommentarerna! Om det fortsätter på det här viset så kanske jag ger er någon belöning i form av en bild på min bakdel, eller liknande.

Jag hatar egentligen sådana här bilder, jag kan göra dom själv i paint och det är ingen prestige inblandad. Men just den här bilden är så sjukt rolig att jag nästan svimmar. Den påminner om mig på något sätt... och min bror. Hahaha. ♥

"When I looked at you, my life made sense. Even the bad things made sense. They were necessary to make you possible."

-Jonathan Safran Foer

All kärlek i världen till er där borta! Det mörker ni ser gör att stjärnorna märks lite mer. Tänk på det.

Manda

Everything is illuminated

When I was a girl, my life was music that was always getting louder. Everything moved me. A dog following a stranger. That made me feel so much. A calendar that showed the wrong month. I could have cried over it. I did. Where the smoke from the chimney ended. How an overturned bottle rested at the edge of a table. I spent my life learning to feel less. Every day I felt less. Is that growing old? Or is it something worse? You cannot protect yourself from sadness without protecting yourself from happiness.

Jonathan Safran Foer skrev de raderna, men det kunde lika gärna ha varit tagna från min dagbok. Inte för att jag skriver dagbok, eller för att jag på något vis tror mig besitta de litterära kunskaper han har, men för att det träffar. Rakt in i hjärtat.

Nu ska jag ta och kolla på de avsnitt jag missat av Fringe. Det känns som julafton kommit extra tidigt detta år. Jag försöker inte på något sätt att väcka ömkan men jag måste bara berätta att jag idag ätit äcklig soppa och bröd som Max lämnat kvar när han flyttade i november. Hahaha! Brödet var godare än soppan måste jag tillägga. Nu när jag skriver detta så inser jag just precis hur underbart tragiskt och trasigt det är, så här sitter jag och skrattar åt mig själv. Men så är det när man inte kommer iväg till affären av trötthet och snålhet, då får man äta gammalt bröd. Eller är det bara jag som gör sådant? Haha.

För att väga upp en del av tragiken så har jag städat hela mina garderob och fixat i mina lådor, känns väldigt bra att ha det organiserat igen. Jag tänker lägga upp bilder inom en snar framtid, vare sig ni vill se eller inte. Nej, nu är det dags för Fringe med min favorit forskare Walter Bishop... Hoppas att allt är bra med er där hemma! Om ni inte börjar kommentera bättre så tänker jag sluta skriva. I alla fall i någon dag eller så... Och det är ett riktigt hot. Eller ännu bättre- om inte så tänker jag börja skriva ännu längre inlägg så att ni måste sitta och lida er igenom riktiga uppsatser...

"Everything is illuminated in the light of the past, it is always along the side of us, on the inside, looking out."

-Jonathan Safran Foer

In this way, I will always be along the side of your life. And you will always be along the side of mine.

Manda

Leaving home, coming home.

Jag ska nu ta tag i att börja skriva igen. Det har varit mycket att stå i den senaste månaden, i livet och inuti... och om jag ska vara helt ärlig så har det känts svårt att veta hur och vad som bör skrivas efter det förra inlägget. Hur går man vidare om man inte har? Liksom.

Det är ingenting som är så svårt som att åka ifrån sina närmaste, men tiden hemma i Sverige håller jag kärt i hjärtat och färskt i minnet. Det har gett mig ny energi och jag känner mig välsignad som nu får, om inte annat, i alla fall chansen att göra det jag verkligen vill (ja, inte allra helst så klart, men ni förstår). Tack till alla vackra människor som finns för mig, jag älskar er. Ni är det finaste och viktigaste i mitt liv. Och mamma... inga ord räcker till.

Det är mycket byråkrati som konstant krånglar till det för mig. Skulle jag ge er något tips så är det att försöka undvika sjukvården i detta landet helt och hållet. Alla är väldigt tillmötesgående och trevliga, min doktor är fantastisk, men allt annat runt omkring det är, rent ut sagt; skit. Vet inte hur många papper jag fyllt i och hur många samtal jag ringt. Tröttsamt men oundvikligt, vilket gör det till en ännu dummare sak att hänga upp sig på, men människa som jag är kan jag inte annat än att bli uttröttad.

Det är många tankar som går igenom huvudet angående framtiden nu. Livet lyckas alltid att på något vis överaska (rättare sagt överrumpla en), finns det någonting jag lärt mig under de senaste åren så är det väl att aldrig ta någonting för givet -- dock inte sagt att man inte ska våga tro eller drömma -- men att man skall försöka att inte se på livet som något linjärt med ett slut och stopp, svart eller vitt. Livet är konstanta slut och början, på något vis måste man finna ett sätt att vara ”excrutiatingly happy and sad at the same time”. Så många människor kommer och går i ens liv, hundratusentals människor. Man måste fortsätta att hålla dörren öppen så att de kan komma in, men det betyder även att man måste kunna låta dem gå.

Imorgon börjar skolan igen, det ska bli väldigt spännande med mina nya kurser, hoppas att mina lärare är lika bra som de jag fick förra terminen. Tänkte även gå och prata med en studievägleddare imorgon om en eventuell transfer till hösten. Jag säger "en eventuell", men det är det enda liknande en plan jag har just nu.
Den som lever får se, som med allt annat... Vilket är väldigt bitterljuvt, tåls att tillägga.

“It's the tragedy of loving, you can't love anything more than something you miss”
-Jonathan Safran Foer

Saknar er redan.
Manda