Sometimes when you fall...

Livet rullar på som om ingenting stort ska hända. Dagarna kommer och går likt en ofantlig klocka som aldrig slår fel, som aldrig någonsin måste stanna för kaffe eller ta en rast. Det finns väl mycket man borde säga, men mycket som är bäst osagt. Ibland funderar jag på om jag egentligen vet varför jag är här. Jag kan omöjligen slutföra det jag kom hit för att göra och jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns som ett misslyckande, trots att jag vet att det ligger i någon annans händer. Det är en väldig bisarr sak när hela ens framtid vilar på en skör tråd; för det är precis så det är att försöka sig på ett yrke eller en idrott / konstform som innefattar kroppen som redskap; allt det man arbetat för i så många år kan försvinna inom loppet av bara några sekunder. Det är väldigt skört, ofantligt svårt när det väl brister, men oundvikligt och extra vackert på grund av det. Förra helgen såg jag och min älskade Johanna The Curious case of Benjamin Button hemma hos Adam (underbar människa föresten, och underbar film dessutom) inte visste jag att den kvinnliga huvudrollen skulle ha en historia liknande min egen. Jag kan aldrig skryta med att ha kommit upp till den nivån hon var på, men se filmen så kan ni kanske få en inblick i hur det känns när det brister. Det finns ingenting som är så hjälplöst som att förlora sin kropp, men det är även en naturlig risk och ett faktum som kommer från att vara, trots allt, mänsklig. Varje dag försöker jag att vara glad för den tiden jag fick. Det finns så många som aldrig ens får en chans att stå på scen, det finns de som inte får en enda chans, som aldrig ens får försöka... och för att jag trots allt fick det, är jag tacksam.

Som jag sa tidigare så funderar jag ibland på varför jag utsätter mig för det här (förutom de uppenbara andledningarna som staden, vädret) det finns ingenting som är så svårt som att sakna sin familj. Min familj är det allra viktigaste jag har, finns ingen chans att jag skulle klara mig utan min mamma, mormor, morfar, tina och mika. Johan, Emilia, Natalie, Lina står även de på samma listan. Men idag insåg jag att den här nya drömmen är ingenting jag hittat på eller tagit som nödvärn, skrivandet har funnits med mig hela mitt liv. Jag hittade på min första historia innan jag knappt kunde läsa och skrev min första dikt när jag var tolv. Jag blev till och med publicerad (dock inget prestigefullt) redan när jag var tretton. Jag vet att jag kan skriva, jag vet att jag måste och jag vet även att det är min riktiga första kärlek. Fråga vem som helst vad jag tycker om böcker och de berättar att jag är besatt; lite smått störd enligt vissa. Den här nya elden började som en gnista i brevet från min lärare, det jag berättade om i förra blogg inlägget, och blev till en flamma idag när jag pratade med min nuvarande engelska lärare efter lektionen. Ni måste förstå att den här engelska klassen, likt den förra, är en mycket avancerad klass, jag försöker inte skryta på något vis, men jag har en enorm respekt för den här läraren (och ja, han råker även vara snygg). Han har publicerat flertalet essäer i viktiga tidsskrifter, jobbat som recensent och har en fin utbildning bakom sig. Han är, i stort sett, så intelligent som man kan bli, i mina ögon. Första veckan i kursen kände jag att det här nog var det första snäppet jag fått på näsan under hela min långa utbildning-- utmanad är rätta ordet. Ikväll efter lektionen pratade jag med honom om min förra uppsats och den kommande. Han sa till mig att jag skrev fantastiskt, att det är ett nöje att läsa mina skrifter, och att jag är ambitiös och driven. Han sa även att jag skriver på tok för mycket för den här nivån, att jag egentligen borde kunna skriva fritt, men på grund av restriktionerna i tid så sa han även åt mig att försöka korta ned mitt arbete något (som att kursen inte var "svår nog" för mig; ursäkta? har känt mig överväldigad hela terminen). Visade honom även första utgåvan på min kommande uppsats. Han ansåg att den var så bra skriven att jag kunde skriva en hel bok om bara introduktionen. Han pratade med mig som om jag var en kollega och som att jag jobbade för Shakespeare Society (som analyserar och ger ut böcker enbart om Shakespeares verk). Han jämförde mig med en väldigt känd recensent; och även om det inte är mitt huvudmål att bli recensent, så är bekräftan att jag kan skriva på den nivån helt ovärderlig. Jag hade ingen aning om att det var möjligt. Han sa att min uppsats var början på "extraordinary work"-- som i karriär, och jag kände enbart att "nu svimmar jag". Alla människor vill i grund och botten bli sedda och acccepterade, men att bli bekräftad på det sättet-- att veta att man inte kämpar förgäves och i blindo, det är det vackraste som kan hända en människa om du frågar mig. Just nu, just ikväll, känner jag att det finns ingenting som kan stoppa mig från att bli den skribent jag vill bli, "Jaha?! Vad ska dom göra denna gången då... Göra dig blind eller?!" som min älskade vän Emilia (saknar dig så att det gör ont) så vackert konstaterade.

Vädret är kyligare nu, men lite omväxling förnöjer. Imorgon är sista dagen innan min tredje operation. Jag försöker att tänka på annat än bortskruna ligament och skruvar, att behöva duscha med plast runt benet och att behöva byta plåster på köttsår. Tredje gången gillt, eller vad är det dom säger?
Hoppas verkligen att allt är bra med er där hemma. Ni är med mig i tankarna, varenda dag som går.

"Do you know what happens when you dream of falling? Sometimes you wake up. Sometimes the fall kills you. And sometimes, when you fall, you fly."
-Neil Gaiman

Love always,
Manda