Readiness Is All.

Likt Hamlet (var god bortse från den morbida delen av jämförelsen) förberedde sig för sin hämnd, förbereder jag mig för min egna strid. Det är en mycket konstig känsla att på något vis försöka förbereda sig för att "förlora" sin kropp igen. När man vet så väl hur det känns att gå igenom hela händelseförloppet och vad allt innebär. Som tur är är så är ju det stundande ingreppet inte något speciellt avancerat eller allvarligt, (att operera båda meniskerna är väl egentligen inget enkelt ingrepp; men i det stora hela) det är mest det faktum att det är tredje gången gillt som gör att det tär. Jag vill inte på något sätt ha ömkan men det är svårt att föreställa sig precis hur det känns att leva sitt liv utan att kunna göra saker som vi alla tar för givet... som att sätta sig på huk för att plocka upp något, eller att kunna sitta i soffan obehindrat, att sätta sig i bilen på valfritt sätt-- eller att sätta sig vart som helst utan att behöva tänka på att det endast finns två positioner som inte är smärtsamma. Tro mig, jag gräver inte ned mig i dessa detaljer, livet är alldeles för kort, så mycket tid rinner iväg som vi aldrig hinner ifatt, men jag uppskattar saker, jag har fått insikter, som de flesta människor aldrig behöver lära sig (i alla fall inte den hårda vägen). Har ni någon gång varit förkyld en längre tid och tänkt "jag längtar efter att kunna ta ett vanligt andetag, eller att ens minnas hur det var att kunna andas fritt"? Så tänker jag varje steg jag tar, varenda steg jag tar är smärtsamt. Jag längtar efter att ta sådana enkla saker som att gå för givet. Jag längtar efter att inte komma ihåg hur det här känns; för den där självklarheten finns inte längre. Smärtan är inte outhärdlig på något sätt, den har blivit en del av livet och är inte alls speciellt påtaglig numera, men att vara hindrad kroppsligt är ingenting annat än smärtsamt för både kropp och själ. Jag har haft tur, jag känner mig otroligt lyckligt lottad som på grund av mina operationer har fått uppleva hur det känns att fysiskt inte kunna använda sin kropp. Att behöva hjälp för att kunna göra dom mest basala sakerna som att ta sig till toaletten till exempel, har givit mig en oerhörd tacksamhet inför de allra minsta sakerna i livet. Och hur stora de sakerna egentligen är. Att inte kunna använda sin kropp fritt är en känsla som är svår att sätta i ord. Jag menar inte på något sätt att om man har kroppsliga förhinder så har man ett sämre liv, tvärtom i många avseenden, men vad jag försöker säga är att vi inte tar tillvara på de gåvor vi har. Allt det som vi tar för givet-- det är det som är vackrast.

Min Hamlet analys är alldeles för lång, jag vet inte ännu om det är positivt eller negativt, men nu måste jag sitta här och redigera en hel del. Jag fick tillbaks min sista engelska uppsats från höst terminen i helgen och där hade min lärare skrivit: "You are a very good writer. Keep feeding your head. If you ever need a letter of recomendation, please let me know. KM" Jag måste säga att jag har inte varit så lycklig som jag blev när jag fick de raderna på väldigt länge. Jag värdesätter varje ord som kommer ifrån den mannens mun, han är otroligt intelligent och att han skrev något sådant till mig är värt mer än alla pengar i världen. Det inspirerade mig, det ska ni veta. Rekomendationsbrev är en oerhört viktig sak här, man måste ha det för att kunna söka in till universitet; men det är en sak att be en lärare om det som en tjänst-- och något helt annat när en lärare erbjuder sig att skriva ett! Jag ska rama in lappen och sätta upp den på väggen. Så mycket betyder den. Den är en bekräftan på att jag kan lyckas om jag vill. Att jag inte kämpar förgäves.

Jag har problem med semikolon. Jag försökte hålla det gömt länge och smög bara in dom då och då, men det blev gradvis och snabbt sämre. Jag tänker inte låtsas längre, folk har varit oroade en längre tid nu och jag tänker säga det rätt ut: JAG ÄR BEROENDE AV SEMIKOLON! Av någon anledning så är jag mycket, mycket förtjust i dom. Min engelska lärare skrev "NO MORE SEMICOLONS!" på min senaste analys, vilket jag tyckte var så otroligt roligt att jag nästan trillade ur skolbänken. Både för att jag vet om att det är ett av mina problem, men även för att jag verkligen tyckte att jag hade dragit ned på dom, hahahaha. Det hade jag tydligen inte. Jag fick i alla fall 19/20 på analysen, så det gör inte så mycket så sätt, men det var ändå fruktansvärt roligt att han såg min svaghet direkt.

Nej, nu ska jag skriva klart min analys. Vädret är fortfarande soligt och underbart (förlåt men det är sant). Igår var jag, Dean, Johanna och Milan på stranden i Malibu (hint; köp mig ett beachhouse där nu tack på förhand.) Helt sagolik dag! Johanna blev snabbt utråkad och sa att hon skulle bygga ett hål i sanden som jag kunde sitt i, jag trodde naturligtvis inte på henne. Trodde inte hon kunde hålla ut i grävandet så pass länge, men efter diverse tykna kommentarer från min sida så slutförde hon faktiskt uppdraget. Bilder kommer vid senare tillfällle. Ett mirakel! Fick panik när hon hällde sanden över mig dock. Men det var roligt ända tills det att jag kom hem och i duschen insåg att jag hade tagit med mig hela stranden hem i bikinin. Haha. Hoppas allt är bra med er. Tänker på er hela tiden, önskar ni kunde vara med mig i solen.

"It is neither good nor bad, but thinking makes it so."
-William Shakespeare

Love always,
Manda