Postcards from far away.

Först och främst så vill jag bara säga tack så hemskt mycket för de fina kommentarerna! De lyste upp hela min tillvaro. Skickade en liten hälsning till er som skrev, så gå tillbaks till förra inlägget och kika. Sedan vill jag även konstatera en gång för alla att jag inte bryr mig om vad någon säger om kameran på iphone. Den är grym! Har inget mer att säga om detta, utan hänvisar till bilden ovan (!). Som tur är så har vädret svalnat av lite här borta... 35 grader är lite väl extremt även för min smak. Det går liksom inte att andas, stå, gå, sitta, eller ligga ned, och det finns ingenting man kan göra åt saken. I söndags tog jag ca tio kallduschar och jag överdriver inte ett dugg. Det var den varmaste dagen jag någonsin upplevt. Jag har en fläkt i mitt rum, men den är tyvärr mer effektiv gällande ljudeffekt än faktisk svalkning. Lite som att ha en tvättmaskin i sovrummet... Det varma vädret har ju naturligtvis även positiva aspekter; som att kunna åka ner till stranden och bada, vilket har varit helt fantastiskt underbart. Förra helgen åkte jag ner till Malibu, och jag kan be och få berätta att den motorvägen är en av de finare i denna stat, kanske till och med i hela landet. Helt otroligt att ha havet bara några meter ifrån motorvägen! Ibland glömmer man bort vilket fantastiskt ställe det här är att bo på när man är så uppe i skolarbete och allt annat som måste tas itu med. Det är skönt att kunna få en paus från allting och bara vara vid havet. Där har jag ju alltid kännt mig som mest trygg och lugn. Önskar ni kunde vara med mig.

Ikväll har jag haft prov i litteratur och det gick mycket bra (tror jag). Fick "A" på min midterm i historia (uppsats och prov) och är faktiskt väldigt nöjd över detta. Jag säger det inte ofta men där har ni det. Ska börja skriva på en ny Shakespeare uppsats nu i helgen, detta ser jag fram emot med en ofantlig skräckblandad förtjusning. Den ska vara sju sidor, vilket innebär att jag får lite mer svängrum än vanligt. Detta gör mig extremt nöjd som ni kanske förstår. Idag var universitet från hela landet och besökte skolan-- jag fick broschyrer från några ställen och pratade med de som jobbar i antagningskommiteen på respektiv skola. Kändes bra att ta, om ens ett litet steg i rätt riktning, men jag måste erkänna att det hela känns som en massiv orkan av papper, rekommendationsbrev och test-- själv står jag i mitten och försöker få någon slags insikt eller överblick på det hela. Det går väl sådär just nu. Men jag tar ett steg i taget så får vi se hur långt jag kommer. Man kan inte göra annat än att sätta en fot framför den andra och hoppas på det bästa. Även om det verkar omöjligt stundtals och man ofta har väldigt ont i tårna... eller knäna.

Varje dag skriver jag datum på uppsatser, räkningar eller foton, men på något vis kan jag ändå inte registrera det faktum att det redan är april och att jag snart varit här i tio månader. Time is a funny thing. Hur kan man hinna med så mycket på samma gång som man känner att det aldrig är nog. Att man gör sitt bästa för att ta vara på dagarna, minutrarna, men ändå aldrig hinner fylla livet med allt det man vill. När uppstår den där hemska punkten i livet då det känns som att allting flyger förbi en alldeles för fort? Jag känner den redan. Känner det förgågna rusa förbi-- som ett tåg ingen av oss kan stanna, eller kliva av, som flyger förbi både stationer och passagerare. Vi kanske inte kan göra mer än att stanna upp och tänka efter då och då, men jag kan inte hjälpa att känna att jag blivit av med så mycket tid på grund av min skada. Som att någon stulit en del av mitt liv. MIN tid. Kanske är det därför jag så desperat försöker hålla fast vid något som ingen av oss kan tämja eller styra.

Jag håller just nu på och letar flygbiljett, men jag tänker inte ge mig förrän jag får något billigt. Jag satsar på att komma hem runt den 19 juni och stanna i två månader. Kan inte sätta i ord hur skönt det ska bli att få komma hem och vara med er alla. Man lär sig på något vidrigt sätt att förtränga saknaden efter ett tag, i sin vardag. Till slut kan man liksom inte känna så mycket hela tiden när man vet att man inte kan ändra avståndet eller situationen i nuet. Men jag kan inte förneka hur mycket jag tänker på er och hur mycket ni alla fattas mig. Det kommer stunder då jag tvivlar på allt. Men det är jag inte ensam om, misstänker jag...

"We are all in the gutter, but some of us choose to look at the stars."

-Oscar Wilde

Love always,

Manda

A Time For Sleep.

Jaha.. det här var ju sannerligen ett långt uppehåll. Om jag ska vara helt ärlig så har det inte känts så roligt att skriva här längre. Känns inte som att någon läser och det är ju ganska super fånigt att sitta här och skriva åt sig själv. Det har jag knappast tid till. Men nu har Lina utfört en fantastiskt övertygande och rörande kampanj mot sagda uppehåll-- och eftersom att jag inte kan, eller vill, neka henne något så sitter jag nu här.
Jag har haft fullt upp i skolan, precis lika mycket att läsa varje vecka som sist jag rapporterade, så det är otroligt skönt att ha springbreak denna vecka. Alla klasser och lärare känns även dom precis lika bra trots att det är väldigt tufft och påfrestande. Jag har bara fått höga poäng på mina litteratur uppsatser, och om jag hade haft pengar skulle jag ge en fin summa till Professor Humphrey som en present. Så mycket gillar jag honom! Speciellt efter att han pratade latin med oss förra lektionen. Jag är imponerad. Jag är avundsjuk. Fruktansvärt avundsjuk. En vacker dag ska jag också se till att lära mig det gamla, vackra språket. Jag vill även konstatera att jag tog den grymma bilden ovan med min iphone ifrån Adams fönster. Fräckt va?

Vädret går upp och ned här borta. Det var väldigt blåsigt igår, men det ska bli riktigt varmt igen mot slutet av veckan. Det är ju trots allt skönt med lite omxäxling. Men jag vill blir brun nu när jag äntligen har tid att åka ner till stranden, så förhoppningsvis blir det Malibu för mig i helgen. Jag har haft en väldig hemlängtan då och då de senaste veckorna. Jag antar att allting hinner ikapp en till slut och jag saknar ju er alla så fruktansvärt mycket. Ibland känner jag mig självisk som är här och undrar om jag verkligen åstadkommer något? Å andra sidan lär mig nya saker och växer på något litet sätt varje dag... I vilket fall som helst så ska det bli skönt att komma hem i sommar. Just nu ser min plan ut på följande vis-- jag åker tillbaks till L.A i augusti och studerar höstterminen ut, samtidigt söker jag in till de universitet jag vill gå (även Cambridge, England). Om jag inte kommer in någonstans (panikångest) så åker jag hem för gott i december. Om ni känner er kluvna in för detta faktum så tycker jag inte ni ska hoppas att det går åt något håll alls, haha. Jag vill ha så jämna odds som möjligt. Har inte så mycket mer att skriva, är trött och ska lägga mig nu. Hoppas att ni mår bra. Ni finns här med mig.

"There is a time for many words, and there is also a time for sleep."
-Homer

Love always,
Manda

Your Absence.

Jag vet inte varför mitt hår ser så ljust ut på denna bilden, denna bild ljuger er rätt upp i ansiktet, helt fruktansvärt vilket bedrägeri, för mitt hår är inte ljust. Detta mysterium lämnar mig förvånad, men det är en gåta en person som utbildar sig inom den genren (fotografi, ljusteknik eller något) borde besvara, jag tänker inte tynga ner mitt stackars literära sinne med detta. Sagda sinne är redan lastat med annat. Jag konstaterar bara fakta... att konstatera fakta är en liten hobby jag har på sidan om mitt ketchup-ätande, skrivande, pillande med papper och tetris spelande. Jag gillar även att gå ut i helt fel kläder och komma hem helt svettig när dagen är slut, det livar upp vardagen på ett härligt och gemytligt sätt.

Idag har värmen anlänt igen och den här delen av Kalifornien känns som den "borde" igen. Fick någon slags prickig brun slash röd färg efter att ha suttit ute i tio minuter i morse och insåg snabbt att jag hade mött min överman. Visserligen har jag åkt ner till stranden några gånger de senaste veckorna, trotsat vindarna och försökt sola, men insåg idag att min hud knappt fått sol alls på några månader. Både för att det varit kalla vindar, men även för att man efter att ha spenderat en längre tid här börjar ta solen och värmen för givet, och det är ju väldigt synd. I vilket fall som helst så hoppas jag på lite färg nu, men försöker ta det i små doser för att inte få en total räk-effekt.

Skolan rullar på och jag börjar komma in i rutinerna som tillhör de nya klasserna, vilket känns väldigt bra. Det är alltid svårt (på grund av att man får nya lärare varje termin) att veta vad varje enskild lärare är ute efter och hur kursen i fråga är upplagd; när det gäller utformande av prov, uppgifter osv, men nu känner jag att jag börjar få grepp på det hela. Första historie provet fick jag nittioen procent på och så länge det ligger inom A området är jag nöjd. Problemet med betyget som skolan självmant (!) ändrat är nu löst och tillbaks där det ska vara, känns skönt det också. Nästa vecka ska jag prata med en studievägledare och se vad mina chanser är inför framtiden. Nu gäller det.

Så här ser min säng ut nu för tiden... jag slipper tvätta påslakanet, det syns ändå inte igenom alla böcker. Slutsats= mycket bra.

Varenda dag har jag en stark känsla av skuld och saknad då jag inser hur dålig jag är på att hålla/ ta kontakt med några av de jag älskar mest på jorden. För vad kan vara viktigare än det egentligen? Men på samma gång känner jag även att; precis på samma vis som jag är upptagen och knappt har tid att sitta vid datorn, är ni det likaså. För det finns ju en anledning till varför telefonen inte ringer här heller. Och jag tvivlar starkt på att det har med något annat att göra än det simpla faktum att livet ibland ställer sig emellan de saker man vill; och de man faktiskt hinner göra. Sånt är livet... Det betyder dock inte att jag inte önskar, minst en gång per dag, att jag visste hur ni mådde eller hur ni har det. Bara så att ni vet, jag har en ny telefon, det är inte dyrt för mig att ta emot samtal längre. Köp ett kort och ring när som helst, jag ska försöka göra detsamma. Natalie, Lina, Conny, Emilia, Johan. Ni finns alltid här hos mig och jag tänker på er hela tiden även om jag är dålig på att höra av mig. Not a day goes by.

Knät blir bättre. På mitt sista läkarbesök sa läkaren att allt såg bra ut, men om inte "kulan" runt mitt ena ärr går ner så får han sticka in en kortison spruta. Något jag helst undviker då det gör ont att bara beröra det. Jag frågade lite försiktigt om framtiden, då han trots allt har sett inuti mitt knä, och han sa att jag inte skall ha några stora förhinder i framtiden och att "denna gången var det mest otur" och att det inte var något fel på de tidigare opererade ligamenten. Jag tvivlar dock starkt på att min menisk varit frisk (rim), jag drog ju till den redan i maj-- men det är inget som är värt att spekulera i. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till de här nyheterna om jag ska vara helt ärlig.

Tänkte bara, för min egen skull-- men framför allt eran; eftersom jag vet att enda gången då era liv känns fyllda med mening är när ni läser om vad jag läser (pun intended) så tänker jag nu lista upp vad jag läst hittills denna termin, under lite mer än en månads tid; the Hebrew Bible, Gilgamesh, the Iliad, the Odyssey, the Orestia Triology, Oedipus the King, Antigone, Taming of the Shrew, Much Ado About Nothing, Othello och the Merchant of Venice... När jag kollar på denna lista blir jag otroligt stolt och det känns ju helt overkligt, vill inte ens räkna hur många sidor det här är (okej.. det vill jag egentligen men har inte ork eller tid, haha). Jag har dessutom läst ca tio shortstories i skrivarkursen. Just for the record. Nej, nu ska jag inte sitta här och gotta mig i avklarat arbete mer, nu är det dags för sömn. Varför kan jag inte skriva korta inlägg?! Finns det någon sorts diagnos på detta? Helt sjukt. Tänker på er varje dag, hoppas att ni mår bra. Saknar er.

"Your absence has gone through me
Like thread through a needle
Everything I do is stitched with its color."
-M.S Mervin

Love,
Manda

Another day.

Vissa dagar försvinner lika fort som de anländer. Det är sannerligen svårt att hålla fast vid något som vägrar att tämjas. Idag har hela min dag gått åt att läsa Odyseen; den känns inte speciellt kort om man sträckläser den under en dag, det kan jag lova. Det känns dock väldigt skönt nu när det är klart och det är ju verkligen intressant läsning trots allt. Tänkte börja arbeta på uppsatsen jag ska skriva om Iliaden i helgen. Ett steg i taget så ska vi nog bestiga det här berget också... Känns dock lite som att jag arbetar i medvind fortfarande, hela tiden är det saker som går fel som jag inte kan kontrollera, som att skolan "råkar" ta bort mitt "A" i en kurs osv. Tröttsamt. Jag har även försökt överklaga två av mina betyg: har försökt att få bort de två danskurserna jag inte kunde slutföra och därför fick "F" i, men har inte lyckats (trots att det var fysiskt omöjligt för mig att deltaga i kursen). Konsekvensen av detta är att mitt medelsnitt/betyg är försört. Motvind kallas detta fenomen. Känns lite hopplös hela situationen, känns inte som att det räcker att resten av mina betyg är "A" (med undantag av ett "B") när de två kurserna står där och gapar för hela världen att se (läs: de universitet jag vill söka till). Nu har jag i alla fall gjort allt jag kan. Men det räcker inte alltid. Även det har jag fått lära mig den hårda vägen. Men jag försöker, så gott det går, att inte hänga upp mig på sådant jag inte kan förändra. De negativa saker/händelser som inträffar i livet är inte "straff"; tror man att det så är man fel ute och skadar bara sig själv.

Såhär ser min litteratur bok ut... mycket fint och väldigt lovande! 2631 sidor, och vi ska läsa varenda en-- underbart! :)

Alla ni underbara människor som kommenterade förra inlägget: jag svarade er, så om ni går tillbaks till förra inlägget så finner ni svaret där. Funderar på en liten idé angående mina texter; ska jag kanske lägga upp en ljudfil här? Är det fjantigt? Känns lite pretantiöst att lägga upp mina texter på en blogg, det måste jag säga. Jag har dessutom en stark, om möjligt något irrationell, rädsla att någon ska stjäla mina texter. Inte för att jag på något sätt geni förklarar mig själv, men helt enkelt för att de betyder så mycket för mig...

Nu ska jag duscha, kolla på Fringe och efter det ska jag försöka sova. Hoppas allt är bra med er allesammans! Blir jätte glad för alla kommentarer, bara en mening räcker gott och väl... Vill även bara säga till Emilia att nu när jag läst både Iliaden och Odyseen, som båda är fyllda med namnen på Troya's underbara valpkull, så saknar jag dig och prinsessorna ännu mer. Ni är ovärderliga.

"Sometimes I can hear my bones straining under the weight of all the lives I'm not living"

-Jonathan Safran Foer

Love always,
Manda

Back again.

Jaha... Så får man skämmas igen (fast det kanske inte är uppenbart på just denna bild så skäms jag faktiskt). Den här gången skyller jag blogg-uppehållet på att mamma är så underbar att man inte kan slita sig ifrån henne. Och det är ju inte negativt det. Vi har haft det helt underbart och jag önskar så klart att hon kunde stannat kvar! Saknar henne redan något ofantligt. Jag kommer ihåg att jag pratade med både Mattias och Daniel (när jag var här förra året) om vare sig det gjorde ondast att åka ifrån någon man älskar eller om det var värst att bli lämnad kvar. Efter att ha upplevt båda situationer flertalet gånger måste jag säga att de gör precis lika ont båda två, och man lär sig aldrig. Jag kommer ihåg känslan av att sätta sig på ett plan med gråten i halsen och känna att man åker åt helt fel håll, likaså känner jag nu ensamheten av att se någon man älskar försvinna iväg. Livet är konstanta möten och farväl, huvudsaken är väl att man håller fast vid dom man älskar vart man än befinner sig. Nu går dagarna fort och snart är det sommar, då ses vi igen...

Skolan är nu i full gång och jag har föjande fyra kurser den här terminen: Shakespeare, Världslitteratur, Historia (Western Civilizations) samt nästa steg i skrivarkursen. Konsekvensen av detta är att jag varje vecka läser två klassiska verk i världslitteraturen, en till två Shakespeare pjäser, anteckningar till ca sextio sidors powerpoint presentationer i historian osv... per vecka. Hittils har jag läst Gilgamesh, Gamla testamentet, The Taming of The Shrew, Much Ado About Nothing, Illiaden och halva Odyseen. När min litteratur lärare sa att vi måste lära oss att svälja en stor mängd litteratur under en väldigt kort tid så skämtade han inte... alls. Men jag måste säga att jag, trots att det stundtals är tufft, är så fruktansvärt intresserad av all litteratur och dess historia att det känns både användbart och nyttigt för det jag vill jobba med i framtiden. Dessutom gillar jag, än en gång, mina lärare. Favorit hittils är Professor Humphrey, som jag har i världslitteratur, men det kan ju även bero på att jag är något partisk till ämnet.

Idag under min skrivarkurs bad Professor Lane mig att läsa upp min "Interior Monolouge", som jag lämnat in förra lektionen, och när jag var klar sade han att min känslomässiga ransakning och de råa känslorna i stycket påminde honom om August Strindberg och Ingmar Bergman, mina landsmän. När jag hörde detta var det nog ingen i klassen som missade hur förvånad och rörd jag blev. Det spelar ingen roll om de två var de enda svenskar min lärare kände till, han hade inte behövt nämna något om dom alls. Jag tänker leva ett gott tag på att jag idag blivit nämnd i samma mening som två genier. Helt otroligt.

Förutom skolan har det inte funnits mycket tid över till annat måste jag säga, pluggar, äter och åker på utflykter då och då. Livet är fint. Knät gör sig påmint men allt går bra. Gällande ekonomin i landet i skrivande stund så finns det ju mycket i ämnet som skulle kunna göra en glad man olycklig. Dollarn har inte varit så här hög på x antal år, och vi kämpar för att hålla oss inne i ett varmt hem, men det löser sig alltid på något vis. Sa han som sket i badkaret... Jag lovar att komma igång med skrivandet här igen, det är nyttigt. För den som har missat det så har jag mörkare hår för första gången. Det känns skönt måste jag säga. Som en nystart på något vis. Vilket är löjligt möjligtvis-- men sant.

Jag förstår om jag har tappat er; tappra kommentatorer, men ni är hjärtligt välkomna tillbaks när ni kommer. Morfar och Mika... Tack så hemskt mycket för kommentarerna, de lyser verkligen upp tillvaron! Och Mika, jag hittar nog bättringsvägen ska du se (underbart fin kommentar!) Hoppas du/ni mår bra. Jag saknar er allihopa, men snart ses vi igen. Tills dess.. Ta hand om er. Nu ska jag läsa Odyseen innan jag somnar.

"Love all, trust a few, do wrong to none."
-Shakespeare

Love always,
Manda

Ah, there you are.

Morfar: the eagle has landed. På svenska innebär det, för er andra som inte är införstådda angående hemliga koder, att min älskade mamma har anlänt. Det känns helt underbart! Och det känns som att hon alltid varit här... Nu ligger hon och sover som en liten ängel; vi har precis varit nere vid third street och ätit middag och har handlat frukost på Ralphs. Mamma klarade flygresan galant och jag är jätte stolt, det är fantastiskt att ha henne här!

Imorgon är näst sista lektionen i min skrivarkurs och sedan är jag klar för denna termin. Det känns skönt att ha några dagar ledigt innan nästa termin börjar så att jag och mamma hinner göra massa roliga och busiga saker! Ta hand om er allihopa, skriver mer imorgon eller när tillfälle ges.

"now it's midnight
at the starlight diner
you said, "meet me 'bout a quarter to twelve"
and I'm standing in the corner
oh, there you are
there you are"
-Ryan Adams

Love always,
Manda

This is just to say.

Jag har väl inte så mycket att säga idag egentligen, men jag skriver ändå. Det finns väldigt många författare som kommer undan med det, i stort sett alla svenska författare, så jag tänkte att jag ger det ett försök jag också. Det är mycket nu. Mycket som rör på sig och ändras här borta. Men ändå inte. Jag är väldigt sugen på semlor kände jag nu. Idag får vi två nya rumskamrater, det ska bli spännande. Dom verkar vara världens snällaste killar.

I skolan går vinterterminen mot sitt slut, min engelska lektion är redan avslutad eftersom jag inte behöver skriva den sista uppsatsen. Den var nämligen en revision och om man fått max poäng hela tiden så fick man inte göra den, istället räknas den uppsats man fått högst poäng på dubbelt. Jag klagar inte! Men jag kommer verkligen sakna professor Murphy och hans lektioner. Ska maila och tacka honom i helgen! Jag drog till min nacke/skulderblad/axel i tordags när jag stod och fönade mitt hår innan skolan... bara en äkta krympling lyckas göra något sådant stillastående, haha. Det gör fortfarande ont.

I torsdags var Daniel här. Vi satt och skrattade. Mycket. Och sedan drack vi kaffe och kollade på Anchorman. Vi mimade till samma repliker hela tiden, det var läskigt. Vi får se om det dröjer ytterligare en månad innan vi ses igen. Man vet nämligen aldrig... och det börjar bli lite tröttsamt. Om jag ska vara helt ärlig.

You said you were writing
Me a song last time we spoke
You don’t have to finish it, lover
I have done it in your turn
It ends with it never begun.

Love always,
Manda

And so it was.

Idag var min första dag tillbaks i skolbänken sedan operationen. Jag kan numera "gå" utan kryckor. Det är väldigt smärtsamt men jag är lycklig över att kunna röra mig, eftersom jag var fysiskt hindrad så länge efter förra operationen kan jag knappt tro att det är sant. På många sätt känns det som att det yttre läkandet går "för fort". Missuppfatta mig rätt, ingen är lyckligare än jag över tanken att få vara fysiskt frisk någon gång, men det finns fortfarande väldigt mycket inom mig som måste läka. Jag vill inte överdramatisera något men jag vill inte heller låtsas som att allt är frid och fröjd.

I vilket fall som helst var det skönt att komma tillbaks till skolan, trots smärta och lite illamående (dessutom blir man väldigt fort utmattad när man har ont). Satt och skratta med Devin idag på lektionen, han är ju helt väck. Känns bra att vara i gott sällskap. Känns dock väldigt tråkigt att vinterterminen är över redan nästa vecka. Kommer sakna Professor Murphy's lektioner så att jag nästan gråter. Han och Professor Menton är de två bästa lärare jag haft i hela mitt liv, och inte enbart för att de fått mig att tro att jag kan komma dit jag vill, men även för att de är otroligt inspirerande och fina människor-- intressanta föreläsningar och intellektuella konversationer. Om jag ska vara ärlig så har det varit ett rent nöje att sitta tre timmar varje tisdag, onsdag, torsdag kväll och lyssna på honom... I alla fall så här i efterhand. Haha. Som en liten fotnot så vill jag bara berätta att jag fortfarande arbetar med Hamlet. Vi är riktigt bra vänner nu, jag och prins Hamlet, fast det känns lite fel när jag råkar klämma ur mig en rad från Hamlet då och då. Inte helt friskt. Tror det blir bra för mig att göra något annat ett tag, tur att vi arbetar med shortstories nu den sista tiden. Och nu när jag reflekterar över det så är det ju även väldigt tur att jag valt en kurs helt inriktad på Shakespeares alla verk till vårterminen, haha. Kalla mig vad ni vill, men jag tycker faktiskt att det ska bli fruktansvärt kul (men fråga mig inte om detsamma när jag har tjugo sidors uppsattser att lämna in). Jag pussar på knät ibland också, känner mig som en sådan människa som pratar med sina växter (inget ont om dom), men bara kärlek kan läka sår.

Livet börjar långsamt klarna upp sig nu, det har ju en förmåga att göra det också... Man måste lära sig att hänga med och våga, orka, skratta i dalarna likväl som i topparna. Jag ska köpa en ny telefon i veckan, förhoppningsvis kan jag då enklare ringa hem. Ser verkligen fram emot det. Nästa vecka kommer min momma hit! Jag är hur glad som helst för det och kan knappt tro att det är sant. Jag tycker att hon är så modig som åker hela vägen hit trots att hon inte gillar att flyga, jag känner mig otroligt stolt och glad. Hoppas att det mesta av smärtan har försvunnit tills dess för jag vill verkligen se till att visa henne hela min stad och lite därtill. Vi ska hitta på så mycket underbara, mysiga och roliga saker och bara att få ha henne här är ovärderligt. Ska se till att hon får en bra femtioårs dag i Hollywood också. ♥ Kan inte tänka mig något bättre än att få dela den här staden med mamma-- nu drar jag till med en väldigt gammal och sliten kliché-- men min mamma är min bästa vän. Sakanr henne varje sekund, varje dag... och nu kommer hon äntligen hit! Önskar naturligtvis att hon kunde packa ned resten av er likaså, men om ni inte hinner hit innan sommaren så vet vi allihop att tiden rinner förbi... like sand through the hourglass, so are the days of our lives... (sug på den brorsan, haha)

Ta hand om er allesammans, ni finns i mina tankar varje dag. Kommentera gärna om ni läst, bara en liten rad räcker så att jag vet att ni varit här. Det känns skönt att veta att ni hänger med på färden. Dessutom slipper jag då ta till hot (läs tomma hot) om det brister i kommentars fältet. Så se till att sköta er så blir det inga sura miner. Nu ska jag läsa igenom mina arbeten och somna in. Vill bara skicka en fet känga ut i unviersum för att jag måste sova på rygg, gillar inte att bli tvingad till sådana saker. Det fungerar inte. Men sova det ska jag!

"I want to stand as close to the edge as I can without going over. Out on the edge you see all kinds of things you can't see from the center"
-Kurt Vonnegut

Love always,
Manda

Surgery.

"Does it break my heart, of course, every moment of every day, into more pieces than my heart was made of. I never thought of myself as quiet, much less silent, I never thought about things at all. Everything changed, the distance that wedged itself between me and my happiness wasn't the world, it wasn't the bombs and burning buildings, it was me, my thinking, my cancer of never letting go. Is ignorance bliss? I don't know, but it's so painful to think, and tell me, what did thinking ever do for me, to what great place did thinking ever bring me? I think and think and think, I've thought myself out of happiness one million times, but never once into it."

Operationen gick bra. Så bra som det kan gå. Det gör väldigt ont, men smärtan är inte outhärdligt på något vis. De tog väl hand om mig på sjukhuset och Johanna har tagit hand om mig ända sedan dess. Skulle aldrig klarat det här utan henne. Tack Johanna, jag älskar dig ♥. Idag har våra älskade grannar flyttat, kommer sakna att ha dom så nära, speciellt Dean, men han kommer hem till oss imorgon och kollar på Superbowl. Oss blir dom inte av med... Ska försöka sova nu. Tänker på er där hemma och är tacksam för alla tankar och hälsningar ni skickat, uppskattar det verkligen.

"Of all the words of mice and men, the saddest are 'It might have been'."

-Kurt Vonnegut

Love always,
Manda

I'm starting to see it.

Jag har en lista nedskriven med saker jag vill uträtta/ klara av i mitt liv. Jag uppdaterar den då och då. Ikväll var jag tvungen att radera några saker från min lista som jag aldrig kommer att kunna utföra. De är numera fysiskt omöjliga. Det gör fruktansvärt ont. Jag hoppas verkligen att någon annan får chansen att dansa till sig de sakerna. Det gör ont, men jag har mycket annat kvar på listan, och jag har redan hunnit kryssa för en hel del; trots att jag bara är tjugo år. Vägen är lång. Krokig ibland. Helt oförutsägbar. Men otroligt vacker... trots allt.

Love always,
Manda

Sometimes when you fall...

Livet rullar på som om ingenting stort ska hända. Dagarna kommer och går likt en ofantlig klocka som aldrig slår fel, som aldrig någonsin måste stanna för kaffe eller ta en rast. Det finns väl mycket man borde säga, men mycket som är bäst osagt. Ibland funderar jag på om jag egentligen vet varför jag är här. Jag kan omöjligen slutföra det jag kom hit för att göra och jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns som ett misslyckande, trots att jag vet att det ligger i någon annans händer. Det är en väldig bisarr sak när hela ens framtid vilar på en skör tråd; för det är precis så det är att försöka sig på ett yrke eller en idrott / konstform som innefattar kroppen som redskap; allt det man arbetat för i så många år kan försvinna inom loppet av bara några sekunder. Det är väldigt skört, ofantligt svårt när det väl brister, men oundvikligt och extra vackert på grund av det. Förra helgen såg jag och min älskade Johanna The Curious case of Benjamin Button hemma hos Adam (underbar människa föresten, och underbar film dessutom) inte visste jag att den kvinnliga huvudrollen skulle ha en historia liknande min egen. Jag kan aldrig skryta med att ha kommit upp till den nivån hon var på, men se filmen så kan ni kanske få en inblick i hur det känns när det brister. Det finns ingenting som är så hjälplöst som att förlora sin kropp, men det är även en naturlig risk och ett faktum som kommer från att vara, trots allt, mänsklig. Varje dag försöker jag att vara glad för den tiden jag fick. Det finns så många som aldrig ens får en chans att stå på scen, det finns de som inte får en enda chans, som aldrig ens får försöka... och för att jag trots allt fick det, är jag tacksam.

Som jag sa tidigare så funderar jag ibland på varför jag utsätter mig för det här (förutom de uppenbara andledningarna som staden, vädret) det finns ingenting som är så svårt som att sakna sin familj. Min familj är det allra viktigaste jag har, finns ingen chans att jag skulle klara mig utan min mamma, mormor, morfar, tina och mika. Johan, Emilia, Natalie, Lina står även de på samma listan. Men idag insåg jag att den här nya drömmen är ingenting jag hittat på eller tagit som nödvärn, skrivandet har funnits med mig hela mitt liv. Jag hittade på min första historia innan jag knappt kunde läsa och skrev min första dikt när jag var tolv. Jag blev till och med publicerad (dock inget prestigefullt) redan när jag var tretton. Jag vet att jag kan skriva, jag vet att jag måste och jag vet även att det är min riktiga första kärlek. Fråga vem som helst vad jag tycker om böcker och de berättar att jag är besatt; lite smått störd enligt vissa. Den här nya elden började som en gnista i brevet från min lärare, det jag berättade om i förra blogg inlägget, och blev till en flamma idag när jag pratade med min nuvarande engelska lärare efter lektionen. Ni måste förstå att den här engelska klassen, likt den förra, är en mycket avancerad klass, jag försöker inte skryta på något vis, men jag har en enorm respekt för den här läraren (och ja, han råker även vara snygg). Han har publicerat flertalet essäer i viktiga tidsskrifter, jobbat som recensent och har en fin utbildning bakom sig. Han är, i stort sett, så intelligent som man kan bli, i mina ögon. Första veckan i kursen kände jag att det här nog var det första snäppet jag fått på näsan under hela min långa utbildning-- utmanad är rätta ordet. Ikväll efter lektionen pratade jag med honom om min förra uppsats och den kommande. Han sa till mig att jag skrev fantastiskt, att det är ett nöje att läsa mina skrifter, och att jag är ambitiös och driven. Han sa även att jag skriver på tok för mycket för den här nivån, att jag egentligen borde kunna skriva fritt, men på grund av restriktionerna i tid så sa han även åt mig att försöka korta ned mitt arbete något (som att kursen inte var "svår nog" för mig; ursäkta? har känt mig överväldigad hela terminen). Visade honom även första utgåvan på min kommande uppsats. Han ansåg att den var så bra skriven att jag kunde skriva en hel bok om bara introduktionen. Han pratade med mig som om jag var en kollega och som att jag jobbade för Shakespeare Society (som analyserar och ger ut böcker enbart om Shakespeares verk). Han jämförde mig med en väldigt känd recensent; och även om det inte är mitt huvudmål att bli recensent, så är bekräftan att jag kan skriva på den nivån helt ovärderlig. Jag hade ingen aning om att det var möjligt. Han sa att min uppsats var början på "extraordinary work"-- som i karriär, och jag kände enbart att "nu svimmar jag". Alla människor vill i grund och botten bli sedda och acccepterade, men att bli bekräftad på det sättet-- att veta att man inte kämpar förgäves och i blindo, det är det vackraste som kan hända en människa om du frågar mig. Just nu, just ikväll, känner jag att det finns ingenting som kan stoppa mig från att bli den skribent jag vill bli, "Jaha?! Vad ska dom göra denna gången då... Göra dig blind eller?!" som min älskade vän Emilia (saknar dig så att det gör ont) så vackert konstaterade.

Vädret är kyligare nu, men lite omväxling förnöjer. Imorgon är sista dagen innan min tredje operation. Jag försöker att tänka på annat än bortskruna ligament och skruvar, att behöva duscha med plast runt benet och att behöva byta plåster på köttsår. Tredje gången gillt, eller vad är det dom säger?
Hoppas verkligen att allt är bra med er där hemma. Ni är med mig i tankarna, varenda dag som går.

"Do you know what happens when you dream of falling? Sometimes you wake up. Sometimes the fall kills you. And sometimes, when you fall, you fly."
-Neil Gaiman

Love always,
Manda

Readiness Is All.

Likt Hamlet (var god bortse från den morbida delen av jämförelsen) förberedde sig för sin hämnd, förbereder jag mig för min egna strid. Det är en mycket konstig känsla att på något vis försöka förbereda sig för att "förlora" sin kropp igen. När man vet så väl hur det känns att gå igenom hela händelseförloppet och vad allt innebär. Som tur är är så är ju det stundande ingreppet inte något speciellt avancerat eller allvarligt, (att operera båda meniskerna är väl egentligen inget enkelt ingrepp; men i det stora hela) det är mest det faktum att det är tredje gången gillt som gör att det tär. Jag vill inte på något sätt ha ömkan men det är svårt att föreställa sig precis hur det känns att leva sitt liv utan att kunna göra saker som vi alla tar för givet... som att sätta sig på huk för att plocka upp något, eller att kunna sitta i soffan obehindrat, att sätta sig i bilen på valfritt sätt-- eller att sätta sig vart som helst utan att behöva tänka på att det endast finns två positioner som inte är smärtsamma. Tro mig, jag gräver inte ned mig i dessa detaljer, livet är alldeles för kort, så mycket tid rinner iväg som vi aldrig hinner ifatt, men jag uppskattar saker, jag har fått insikter, som de flesta människor aldrig behöver lära sig (i alla fall inte den hårda vägen). Har ni någon gång varit förkyld en längre tid och tänkt "jag längtar efter att kunna ta ett vanligt andetag, eller att ens minnas hur det var att kunna andas fritt"? Så tänker jag varje steg jag tar, varenda steg jag tar är smärtsamt. Jag längtar efter att ta sådana enkla saker som att gå för givet. Jag längtar efter att inte komma ihåg hur det här känns; för den där självklarheten finns inte längre. Smärtan är inte outhärdlig på något sätt, den har blivit en del av livet och är inte alls speciellt påtaglig numera, men att vara hindrad kroppsligt är ingenting annat än smärtsamt för både kropp och själ. Jag har haft tur, jag känner mig otroligt lyckligt lottad som på grund av mina operationer har fått uppleva hur det känns att fysiskt inte kunna använda sin kropp. Att behöva hjälp för att kunna göra dom mest basala sakerna som att ta sig till toaletten till exempel, har givit mig en oerhörd tacksamhet inför de allra minsta sakerna i livet. Och hur stora de sakerna egentligen är. Att inte kunna använda sin kropp fritt är en känsla som är svår att sätta i ord. Jag menar inte på något sätt att om man har kroppsliga förhinder så har man ett sämre liv, tvärtom i många avseenden, men vad jag försöker säga är att vi inte tar tillvara på de gåvor vi har. Allt det som vi tar för givet-- det är det som är vackrast.

Min Hamlet analys är alldeles för lång, jag vet inte ännu om det är positivt eller negativt, men nu måste jag sitta här och redigera en hel del. Jag fick tillbaks min sista engelska uppsats från höst terminen i helgen och där hade min lärare skrivit: "You are a very good writer. Keep feeding your head. If you ever need a letter of recomendation, please let me know. KM" Jag måste säga att jag har inte varit så lycklig som jag blev när jag fick de raderna på väldigt länge. Jag värdesätter varje ord som kommer ifrån den mannens mun, han är otroligt intelligent och att han skrev något sådant till mig är värt mer än alla pengar i världen. Det inspirerade mig, det ska ni veta. Rekomendationsbrev är en oerhört viktig sak här, man måste ha det för att kunna söka in till universitet; men det är en sak att be en lärare om det som en tjänst-- och något helt annat när en lärare erbjuder sig att skriva ett! Jag ska rama in lappen och sätta upp den på väggen. Så mycket betyder den. Den är en bekräftan på att jag kan lyckas om jag vill. Att jag inte kämpar förgäves.

Jag har problem med semikolon. Jag försökte hålla det gömt länge och smög bara in dom då och då, men det blev gradvis och snabbt sämre. Jag tänker inte låtsas längre, folk har varit oroade en längre tid nu och jag tänker säga det rätt ut: JAG ÄR BEROENDE AV SEMIKOLON! Av någon anledning så är jag mycket, mycket förtjust i dom. Min engelska lärare skrev "NO MORE SEMICOLONS!" på min senaste analys, vilket jag tyckte var så otroligt roligt att jag nästan trillade ur skolbänken. Både för att jag vet om att det är ett av mina problem, men även för att jag verkligen tyckte att jag hade dragit ned på dom, hahahaha. Det hade jag tydligen inte. Jag fick i alla fall 19/20 på analysen, så det gör inte så mycket så sätt, men det var ändå fruktansvärt roligt att han såg min svaghet direkt.

Nej, nu ska jag skriva klart min analys. Vädret är fortfarande soligt och underbart (förlåt men det är sant). Igår var jag, Dean, Johanna och Milan på stranden i Malibu (hint; köp mig ett beachhouse där nu tack på förhand.) Helt sagolik dag! Johanna blev snabbt utråkad och sa att hon skulle bygga ett hål i sanden som jag kunde sitt i, jag trodde naturligtvis inte på henne. Trodde inte hon kunde hålla ut i grävandet så pass länge, men efter diverse tykna kommentarer från min sida så slutförde hon faktiskt uppdraget. Bilder kommer vid senare tillfällle. Ett mirakel! Fick panik när hon hällde sanden över mig dock. Men det var roligt ända tills det att jag kom hem och i duschen insåg att jag hade tagit med mig hela stranden hem i bikinin. Haha. Hoppas allt är bra med er. Tänker på er hela tiden, önskar ni kunde vara med mig i solen.

"It is neither good nor bad, but thinking makes it so."
-William Shakespeare

Love always,
Manda

It's always necessary.

Här sitter jag och duger. Eller ja, gör mitt bästa i alla fall. Sitter för tillfället och skriver en uppsats om temat och språket i Philip Larkin's "Aubade". Ett tema som är minst sagt dystert. Men jag valde dikten själv och jag tycker att den är oerhört vacker, så det är väldigt intressant. Det är hårt arbete eftersom det är så fruktansvärt analyserande att det blir på gränsen till övertydligt, men jag klagar inte för om det är något jag helst spenderar tid på så är det litteratur. På det sätter är det ju enbart positivt arbete. Idag läste vi upp våra short stories i min skrivarkurs. Mina klasskamrater gillade min historia och sa fina saker om den, de sa även att jag antaglien var lite smått galen som kunde komma på en sådan historia, men det tycker jag är enbart roligt. Man måste nog vara lite på gränsen för att kunna skriva intressanta historier; om vissa ämnen i alla fall.

Hettan har varit otrolig de senaste dagarna, känns oerhört absurt men idag var det 27 grader. Där gick jag runt i solen, i mina jeans, som en riktig idiot. Haha. Som tur var så var jag inte den ende som gjorde det misstaget idag. Pratade med min älskade bror förut, en lång stund på msn. Han är så fin och så duktig, jag är så stolt över honom. Det hugger till i magen när jag inser hur lång tid det kommer att dröja tills jag får se honom igen, och alla er andra likaså. Ni är saknade, allihop, det ska ni veta.
Imorgon har jag en ganska jobbig dag framför mig, många saker som ska lösas, men det ska bli skönt att bli av med lite "vikt", så att säga. Håll tummarna för att min analytiska uppsats blir bra, och ta hand om er allesammans. Jag är med er i tankarna...

"Me and my sister slept in the same bed. There was never a right time to say it. It was always unnecessary. The books in my father's shed were sighing. The sheets were rising and falling around me with Anna's breathing. I thought about waking her. But it was unnecessary. There would be other nights. And how do you say I love you to someone you love? I rolled onto my side and fell asleep next to her. Here is the point of everything I have been trying to tell you Oscar... It's always necessary.
I love you... Grandma"
-Jonathan Safran Foer

I love you,
Manda

Writing, Sleeping, Eating...

....är i stort sett allt jag har gjort de senaste tre dygnen. Det är tufft, men otroligt givande måste jag säga. Min skrivarkurs är minst sagt utmanande på det sättet att man faktiskt måste stå för det man skriver men mycket hjälpsam och lärorik av samma anledning. Klassen skrattade i alla fall när jag berättade min short story, så det kändes bra. Har skrivarkursen två timmar per dag fyra ggr i veckan. Även min nya engelska kurs är otroligt svår. Helt inriktad på poesi och litteratur (vilket jag helst önskade) och det handlar inte enbart om att läsa, men främst om att kritiskt kunna analysera. Om jag säger ord som syntax, diction, ceasura; vad säger det er då? Tänkte väl det... Vill bara illustrera det faktum att de föreställninger jag haft om att det här var något jag skulle klara mig igenom relativt smärtsamt för att jag älskar litteratur visar sig vara väldigt fel. Känns som en snäpp på näsan och det är ju alltid nyttigt. Inte lika kul att lektionerna är tre timmar långa, tre dagar i rad och att jag har läxa (två sidors analys av valfri dikt) till följande dag-- varje gång. På grund av denna nobla anledning kan jag tyvärr inte skriva mer ikväll, ska försöka skriva mer imorgon. Tänker på er hela tiden, hoppas att ni klarar er undan frosten snart. Jag ger en guldstjärna för kommentarerna! Om det fortsätter på det här viset så kanske jag ger er någon belöning i form av en bild på min bakdel, eller liknande.

Jag hatar egentligen sådana här bilder, jag kan göra dom själv i paint och det är ingen prestige inblandad. Men just den här bilden är så sjukt rolig att jag nästan svimmar. Den påminner om mig på något sätt... och min bror. Hahaha. ♥

"When I looked at you, my life made sense. Even the bad things made sense. They were necessary to make you possible."

-Jonathan Safran Foer

All kärlek i världen till er där borta! Det mörker ni ser gör att stjärnorna märks lite mer. Tänk på det.

Manda

Everything is illuminated

When I was a girl, my life was music that was always getting louder. Everything moved me. A dog following a stranger. That made me feel so much. A calendar that showed the wrong month. I could have cried over it. I did. Where the smoke from the chimney ended. How an overturned bottle rested at the edge of a table. I spent my life learning to feel less. Every day I felt less. Is that growing old? Or is it something worse? You cannot protect yourself from sadness without protecting yourself from happiness.

Jonathan Safran Foer skrev de raderna, men det kunde lika gärna ha varit tagna från min dagbok. Inte för att jag skriver dagbok, eller för att jag på något vis tror mig besitta de litterära kunskaper han har, men för att det träffar. Rakt in i hjärtat.

Nu ska jag ta och kolla på de avsnitt jag missat av Fringe. Det känns som julafton kommit extra tidigt detta år. Jag försöker inte på något sätt att väcka ömkan men jag måste bara berätta att jag idag ätit äcklig soppa och bröd som Max lämnat kvar när han flyttade i november. Hahaha! Brödet var godare än soppan måste jag tillägga. Nu när jag skriver detta så inser jag just precis hur underbart tragiskt och trasigt det är, så här sitter jag och skrattar åt mig själv. Men så är det när man inte kommer iväg till affären av trötthet och snålhet, då får man äta gammalt bröd. Eller är det bara jag som gör sådant? Haha.

För att väga upp en del av tragiken så har jag städat hela mina garderob och fixat i mina lådor, känns väldigt bra att ha det organiserat igen. Jag tänker lägga upp bilder inom en snar framtid, vare sig ni vill se eller inte. Nej, nu är det dags för Fringe med min favorit forskare Walter Bishop... Hoppas att allt är bra med er där hemma! Om ni inte börjar kommentera bättre så tänker jag sluta skriva. I alla fall i någon dag eller så... Och det är ett riktigt hot. Eller ännu bättre- om inte så tänker jag börja skriva ännu längre inlägg så att ni måste sitta och lida er igenom riktiga uppsatser...

"Everything is illuminated in the light of the past, it is always along the side of us, on the inside, looking out."

-Jonathan Safran Foer

In this way, I will always be along the side of your life. And you will always be along the side of mine.

Manda

Leaving home, coming home.

Jag ska nu ta tag i att börja skriva igen. Det har varit mycket att stå i den senaste månaden, i livet och inuti... och om jag ska vara helt ärlig så har det känts svårt att veta hur och vad som bör skrivas efter det förra inlägget. Hur går man vidare om man inte har? Liksom.

Det är ingenting som är så svårt som att åka ifrån sina närmaste, men tiden hemma i Sverige håller jag kärt i hjärtat och färskt i minnet. Det har gett mig ny energi och jag känner mig välsignad som nu får, om inte annat, i alla fall chansen att göra det jag verkligen vill (ja, inte allra helst så klart, men ni förstår). Tack till alla vackra människor som finns för mig, jag älskar er. Ni är det finaste och viktigaste i mitt liv. Och mamma... inga ord räcker till.

Det är mycket byråkrati som konstant krånglar till det för mig. Skulle jag ge er något tips så är det att försöka undvika sjukvården i detta landet helt och hållet. Alla är väldigt tillmötesgående och trevliga, min doktor är fantastisk, men allt annat runt omkring det är, rent ut sagt; skit. Vet inte hur många papper jag fyllt i och hur många samtal jag ringt. Tröttsamt men oundvikligt, vilket gör det till en ännu dummare sak att hänga upp sig på, men människa som jag är kan jag inte annat än att bli uttröttad.

Det är många tankar som går igenom huvudet angående framtiden nu. Livet lyckas alltid att på något vis överaska (rättare sagt överrumpla en), finns det någonting jag lärt mig under de senaste åren så är det väl att aldrig ta någonting för givet -- dock inte sagt att man inte ska våga tro eller drömma -- men att man skall försöka att inte se på livet som något linjärt med ett slut och stopp, svart eller vitt. Livet är konstanta slut och början, på något vis måste man finna ett sätt att vara ”excrutiatingly happy and sad at the same time”. Så många människor kommer och går i ens liv, hundratusentals människor. Man måste fortsätta att hålla dörren öppen så att de kan komma in, men det betyder även att man måste kunna låta dem gå.

Imorgon börjar skolan igen, det ska bli väldigt spännande med mina nya kurser, hoppas att mina lärare är lika bra som de jag fick förra terminen. Tänkte även gå och prata med en studievägleddare imorgon om en eventuell transfer till hösten. Jag säger "en eventuell", men det är det enda liknande en plan jag har just nu.
Den som lever får se, som med allt annat... Vilket är väldigt bitterljuvt, tåls att tillägga.

“It's the tragedy of loving, you can't love anything more than something you miss”
-Jonathan Safran Foer

Saknar er redan.
Manda